quistbergh.se

Denna vecka är det ett år sedan den munkledda Saffransrevolutionen nådde sin kulmen i Burma. I Stockholm ordnas idag en demonstration på Sergels Torg mellan klockan 17-19.

Brittiska Burma Campaign uppmanar FN:s Generalsekreterare Ban Ki-Moon att tidigarelägga sitt besök i Burma och verka för att alla politiska fångar släpps. Du kan också skriva till FN-chefen och stressa honom via denna sida.

Här på quistbergh.se uppmärksammas situationen i Burma genom publiceringen av ytterligare röster inifrån det slutna landet. Intervjun med systrarna Win Win Nu och Myat Ngwe gjordes i slutet av juni i år, under min senaste reportageresa till Burma. Den publiceras i oredigerad fråga-svar form och bilderna är, om inte annat anges, tagna av Pelle Kronestedt.

Systrarna Win Win Nu och Myat Ngwe bodde i en by i nedre parten av Laputtaområdet i södra Burma. Innan cyklonen Nargis bodde 400 personer i byn. Efter cyklonen dragit fram fanns bara 217 överlevande. En av systrarnas bröder bor och jobbar i Rangoon där de nu gömmer sig undan myndigheterna. Ingen av dem vill återvända till deltaområdet.

Win Win Nu: Stormen tog alla hus. Vid elvatiden på förmiddagen den andra maj var det en del vind – som ökade hela tiden. Vid 15-tiden lämnade vi huset och floden. Vi lämnade vårt hus för vår mors hus. Sedan klättrade vi upp i ett träd. Vi var 14 till 15 personer som klättrade upp i trädet. Det var ett kokosnötsträd. Min syster bröt benet i samband med att hon försökte hålla sig kvar och hon har fortfarande fullt av blåmärken på armen. Från klockan 16.00 till på morgonen var vi kvar i trädet. Vattnet nådde oss ända till huvudet och flodvågor slog över oss. Jag kände saltsmaken i munnen.
Myat Ngwe: På morgonen började vattnet sjunka undan. Vi såg att det varit 12 fot högt. Jag var väldigt rädd. Det var hemskt.
Win Win Nu: Vi blundade. Jag höll i en gren med ena handen och min fyraårige pojke i den andra. Två på natten/morgonen började vattnet sjunka undan. På morgonen samlades vi som överlevt på fotbollsplanen. Målen var det enda som fanns kvar. Allt annat var borta och barnen var hungriga. Vi plockade kokosnötter, drack juicen och åt fruktköttet. Vi tog vatten från det som fanns i en kanna. Vi såg många kroppar och en del av dem begravde vi. Men min äldre bror, mor, äldre syster och två syskonbarn är inte funna.
Myat Ngwe: De flesta ur min familj är borta, men min man överlevde.
Win Win Nu: Vi drack saltvatten i fyra dagar, vi hade ingenting annat. Barnen var mycket hungriga. Vi byggde en liten hydda och levde där. Det var fullt av döda kroppar som flöt omkring. Den första personen som kom till oss var en pastor från en kristen organisation. De gav oss ris, chili och kläder. De kom till oss efter en vecka. Vi hade en vecka helt utan kontakt med omvärlden. Vi var väldigt deprimerade. Vi var trötta och ensamma. Flera grät för att de förlorat någon närstående. Det var mycket gråt.

Hur kontaktade du din bror?

Win Win Nu: Två veckor efter katastrofen kom kyrkan och tog oss till ett hus som de hade. Dagen efter flyttades vi till ett läger som kyrkan drev.

Hur var livet där?

Win Win Nu: Vi gjorde ingenting, vi åt och sov. Vi kunde inte göra någonting. En del kom fram till kyrkans läger och en del till regeringens. På regeringens läger fick de bara ett mål mat om dagen och en del dog av ormbett. Vi fick två mål mat om dagen. Sedan var vi en grupp på cirka 30 personer som tog oss till Rangoon, några veckor efter katastrofen. Först gömde vi oss i en kyrka men nu bor vi i ett hus. Vi berättar inte att vi är överlevande. Om vi gör det kan vi få problem med myndigheterna. Om de får reda på vilka vi är kommer de att skicka tillbaka oss. Vi har hört ryktas att många blir tvingade att åka tillbaka. Vår bror betalar mutor till de lokala myndigheterna.

Men ni kan väl inte gömma er för evigt?

Win Win Nu: Det finns de som förhandlar med de lokala myndigheterna. Jag har en liten son på fyra år som jag måste ta hand om. Han går i förskolan och min man är här.
Myat Ngwe: Min son är nio år och går inte i skolan. Min man har åkt tillbaka för att kolla upp risfältet och huset. Han vill fortsätta med risodlingen.
Win Win Nu: Min äldsta son och min man jobbar i en fabrik som tillverkar handlotion.
Myat Ngwe: Det är svårt att överleva i vår hemby. Mina äldre bröder vill inte att jag åker tillbaka. Det är inget bra ställe för kvinnor och barn.

Hur har regeringen hanterat detta?

Win Win Nu: Regeringen har sagt att de ska ge oss verktyg för att odla fälten. Men de ger oss inte, det är inte gratis. Det kostar 150 000 kyats. De gör upp en avbetalningsplan. De pratar mycket men hittills har ingenting kommit. Vi är väldigt ledsna för det. De lovade så mycket men ingenting har kommit fram, enligt våra män.

Vad tror ni om framtiden?

Win Win Nu: I framtiden… jag vet inte. Jag vet att det kommer att bli problem. Vi kan inte odla risfälten, vi kan inte fiska, skolan är förstörd och alla byinvånare är spridda. Det blir svårt att återuppbygga livet. Det finns inget hopp för vår by. Vi måste flytta och börja om våra liv. Det går inte om vi är kvar i byn. Min äldste son måste studera, han jobbar nu i en fabrik. Han behöver klara av det. Jag behöver ett hus för min familj. Min son måste kunna klara sina studier.
Myat Ngwe: Jag vill läka mitt brutna ben. Det kostar mycket att läka benet. Jag har inte haft råd att gå till doktorn. Jag har bundit en linda kring foten.

Fotnot: Win Win Nu och Myat Ngwe heter i verkligheten något annat.