quistbergh.se

Trots att det är flera månader sedan cyklonen Nargis svepte in över Burma finns det fortfarande många som inte fått någon hjälp alls. Dessutom hindrar militärjuntan internationell hjälp och människor inne i Burma fängslas för att de försöker hjälpa de drabbade. För att uppmärksamma den tysta massaker som pågår kommer jag att publicera intervjuer inifrån Burma här på hemsidan. De kommer alla från min senaste reportageresa som gjordes i slutet av juni i år. Intervjuerna publiceras i oredigerad fråga-svar form och bilderna är, om inte annat anges, tagna av Pelle Kronestedt.

Kyaing Kyaing var i norra delarna av Burma och besökte några vänner när Nargis svepte in över landet. Hennes familj befann sig i deltaområdet – bara den äldsta brodern överlevde. Efter katastrofen har hon jobbat i flyktinglägrena samt som frivillig räddningsarbetare. Här är Kyaing Kyaings berättelse:

– Min pappa var i vår by. Mina tre bröder, en syster och syskonbarn var också där. Bara min äldsta bror överlevde. När stormen kom flydde hela min familj in i kyrkan. En av mina bröder flydde till ett annat hus men han dog av ett fallande träd. Min äldre bror höll sin lilla son i famnen med en arm och höll fast i taket med den andra handen. Babyn var åtta månader gammal. En flodvåg träffade kyrkan. Min pappa och syster blev träffade av vågen. Men min bror höll fast i barnet och taket. Men sedan kom det en flodvåg till och han kunde inte hålla fast i sitt barn men han höll fast i taknocken och kunde på så sätt överleva. Av dem som flydde till kyrkan klarade sig bara de som kunde hålla fast i någonting.
– Tio personer från byn överlevde inne i kyrkan. Det bodde 711 personer i byn och 349 av dem har hittills hittats döda. Vissa familjer är helt utraderade. När stormen träffade vår by hamnade en av mina kusiner i floden och kastades upp i en by tre timmar från hemmet. Han såg bara döda kroppar där. Min far hittades död i ett träd, spetsad.
– Själv var jag i nordöstra Burma. En av mina systrar var i Rangoon. Min syster ringde till en släkting och där jag befann mig fanns det inga telefoner – bara telegram. De skickade telegrammet tre dagar efter Nargis. Men jag läste telegrammet först tre dagar efter att det kommit fram eftersom min vän höll på det. Hon ville inte visa mig det.
Vad stod det i telegrammet?
– Kom till Laputtaområdet snabbt. Jag hade hört nyheterna på radio. Jag visste inte exakt vad som hänt men jag anade. När jag kom dit var många av byinvånarna i flyktingläger. När jag träffade byinvånarna och hälsade på dem och de inte hälsade tillbaks förstod jag allvaret.
Hur var det att träffa din äldre bror som överlevde?
– Det var givetvis både ledsamt och kärt att se honom igen. Min bror är fiskare och vill fortsätta med det. Just nu håller byinvånarna på att bygga upp byn så att de kan gå tillbaka till sina arbeten.
Hur är livet i flyktinglägren?
– Regeringen inkvarterade oss i en skola. Människor levde tätt inpå varandra. På tre timmar skulle de klara av frukosten. 1500 personer befann sig i lägret. Maten kom mest från religiösa organisationer. SPDC [SPDC = State Peace and Development Council, juntans officiella namn] donerade vid ett tillfälle, alla fick varsin longyi och ett paket nudlar.
– Vid ett tillfälle kom en minister. Innan han kom byggde myndigheterna ett mobilt kök. Sedan utfodrade de folk från det mobila köket, som uppvisning. För att bygga det mobila köket tvingade de folk att jobba och städa.
– Jag är själv involverad i frivilligt räddningsarbete. När vi kom till ett av lägren under dagtid tvingade myndigheterna oss att lämna alla saker till dem. De sa: De behöver det inte nu. Och: Lämna det här så tar vi hand om det. Vi var tvungna att komma på natten och lämna saker i smyg för att vara säkra på att de verkligen kom fram. En buddistmunk ville donera ris och han kom på dagtid. Myndigheterna förbjöd honom att göra det men han struntade i dem.
Vad hände med honom?
– Ingenting, ännu.
Vad gjorde du mer i lägret?
– Jag fick jobba med driften av lägret. Jag återvände till Yangon för mina studiers skull. Innan jag åkte tillbaka hörde jag att regeringen skulle flytta alla till ett annat läger. De skulle undersöka till vilka platser folk skulle skickas. Många av de drabbade vill inte tillbaka till sina hembyar. Regeringen ger dem försäkringar om att allt är återuppbyggt men i verkligheten har ingenting hänt.
– Efter Nargis är det rena vilda västern med marken. Den som är först kan ta den. Religiösa grupper uppmanar folk att åka tillbaka för att boka sin mark. Det fraktas dit traktorer och verktyg så att de kan börja odla marken igen.
– Det fanns problem med vattnet innan Nargis i vår by. Det fanns en brunn för dricksvatten och vatten till matlagning, sedan var det en annan för att tvätta sig i. Men nu är det både människokroppar och saltvatten i bägge brunnarna. Därför är det stora problem med vattnet. Det finns också väldigt lite mat. En person får två koppar ris per månad och en kopp ärtor. Som tak har många bara ett skynke. Men du måste vara tre personer för att få ett skynke och tält.
– Från min by är 45% bönder, 45% fiskare och 10% dagsarbetare, de letar i soporna och försöker hitta mat för dagen. Nära byn finns en saltgruva men den är förstörd nu. En religiös organisation har donerat traktorer och verktyg till bönderna. Men fiskarna har inget material, förhoppningsvis ska det komma senare. Byinvånarna har svårt att börja arbeta. De måste flytta kropparna och rensa upp. Många är traumatiserade och har inte kunnat arbeta. Just nu är de nog klara med upprensningen.
Vad borde regeringen göra?
– De har ett ansvar att klara upp detta. Men de lyssnar inte till oss och de har inte kommit till vår hjälp. De gör bara spel för galleriet och blixtinsatser för media.
Vad tror du om framtiden?
– Det finns tre viktiga områden. Först, bostäder: Eftersom regeringen negligerat detta kommer saker att hända. I byarna nära havet finns det bara bambu. Och det finns bara lite bambu kvar att bygga hus med. Det fungerar temporärt men inte i det långa loppet. Om de inte får hjälp kommer det att bli värre än någonsin. Bambu står inte emot vatten och vind så bra. De går inte att leva så under flera år. För det andra, jobben: När det gäller jobben och framtida möjligheter för att överleva så försvann vår mark i samband med Nargis. Utan hjälp från regeringen kan vi inte starta upp våra affärsverksamheter igen. Vi behöver verktyg för att odla marken och att fiska. Om dessa saker inte ordnas kommer många att bli arbetslösa. Flera går idag utan jobb. Och för det tredje, moraliskt: Jag har mist min familj och många är traumatiserade. Om de dessutom inte har något jobb är det lätt att många människor söker tröst i alkohol eller tar sitt liv. Många unga tjejer tvingas in i prostitution eller blir fraktade till exempelvis Thailand.
Finns det något hopp?
– Jag har inget hopp för regeringen men jag har hopp för de frivilliga räddningsarbetarna och de religiösa organisationerna. Vi måste fokusera på allt. Både studera och överleva.

Fotnot: Kyaing Kyaing heter i verkligheten något annat.