quistbergh.se

I Karlskoga-Kuriren lyder en av dagens huvudrubriker:

”NYA ROBOT 70 POPULÄR – Klart med Australien som köpare”

Det går bra för svensk försvarsindustri. År 2000 exporterades krigsmateriel till 52 länder, nytt svenskt rekord. Samtidigt ökade exporten med 19 procent jämfört med 1999. Inne i tidningen handlar det om den väntade storordern på Robot 70, en av de missiler som Saab Bofors Dynamics tillverkar. Företaget har cirka 1 900 anställda och en av dem är Pia Bladh.
– När jag stod inför faktum att jag skulle börja jobba här startade funderingarna: Vad tycker jag egentligen, säger hon.
– Det var inte så mycket som poppade upp i mitt huvud. Det är klart att det kändes lite konstigt att tillverka saker som har till syfte att döda människor eller ödelägga någonting. Men jag konstaterade att försvarsindustrin behövs, så varför skulle jag inte kunna jobba här?
Varför behövs försvarsindustrin?
– Jag har svårt att tänka mig att Sverige skulle förbli Sverige om vi inte har någonting att sätta emot. Även om vi inte har samma militära resurser som exempelvis USA kostar det i alla fall något för ett land som skulle vilja attackera oss. Sedan finns det de som säger att om ingen tillverkade vapen skulle de inte finnas. Men så har världen inte sett ut sedan stenåldern. Skrotar vi alltihop är det säkert någon som börjar om från början.

I industriområdet, ett par kilometer utanför centrala Karlskoga, har både Bofors Defence och Saab Bofors Dynamics sina lokaler. Nuförtiden trängs vapentillverkarna med allt ifrån Bredbandsbolaget till festfixaren Nöjeshuset. De har idag bara verksamhet i ett fåtal av de cirka fyrtio byggnaderna. Historien, med tillverkning av kanoner och krut på 1930-talet och Storboforstiden på 1970-talet då företaget hade 13 500 anställda, känns väldigt avlägsen.
Men helt dött är det inte.
Även om det idag är mindre av klassisk produktion, det vill säga montering av granatgevär eller kanoner är det desto mer av internationella samarbeten, forskning och avancerad teknik. Pia är systemingenjör och ganska typisk för den moderna försvarsindustriarbetaren, inflyttad och högskoleutbildad. Dock finns ett stort undantag, hon är tjej. Bofors är det första och enda stället hon jobbat på sedan hon avslutade sina studier. I två och ett halvt år arbetade Pia med luftvärnssystemet BAMSE. Idag är hon mest sysselsatt med Taurus MPS, ett system för stridspiloter som ska planera sitt uppdrag.

En stor del av arbetstiden tillbringas på kontoret vid datorn eller med grubblerier över problem som ska lösas. Den stora utmaningen är att få alla små delar i ett system att fungera som en helhet.
– De allra flesta här är stimulerade av det tekniska och inte av att det är just vapen vi tillverkar. Normalt sett tänker jag inte så mycket på vad det är jag
jobbar med här egentligen. Man blir väldigt inne i den här världen och de moraliska aspekterna som man eventuellt haft innan läggs åt sidan.
Händer det att ni pratar om de här frågorna på jobbet?
– Aldrig. Jag tror inte heller att folk sitter och grubblar på sin kammare när de kommer hem, att: Oj, den där jättefinessen som jag hittade på kanske åstadkommer skada där eller där. Jag tror att man reder ut det här med sig själv innan man börjar jobba här eller så kommer man på det under resans gång och då står man inte ut med att jobba kvar. Vad vi sysslar med är en sådan självklarhet för alla som är här. Därför kommer man inte på tanken att diskutera moraliska aspekter på det man sysslar med.
– Däremot kan det vara så att man kommer i diskussion privat. Då är det klart att det kan komma upp tankar om att det kanske inte är så bra ändå. Men jag har ännu inte fått några tillräckligt starka argument för att jag ska tycka att det ska kännas fel.
Är det inte viktigt att känna sig stolt över slutprodukten?
– Jag har aldrig funderat över det. Men det är inte så att jag bara kan tänka mig att jobba inom försvarsindustrin. Jag skulle mycket väl kunna jobba med någonting annat där det finns samma tekniska utmaning.  
– Jag tror att du kan jämföra det med att jobba inom vården. Jag har en kompis som jobbar på intensiven. Det är inte sällsynt att hon får torka spyor och det är det ena med det andra och kanske lite äckligt till en början. Men efter ett tag blir det så självklart att man inte reagerar på det. Det är bara en del av vardagen. Jag tror det är likadant med det här, man tänker inte på det efter ett tag.