quistbergh.se

Hamdi WabetDet är fredagen den 22 oktober. Dagen innan har vi träffat en student från Östra Färnebos Folkhögskola. De är en stor grupp här på researchresa. De ska under flera månader jobba med Västsaharafrågan. Dels genom detta besök i lägrena och dels genom att resor till Spanien och Algeriet och träffa människor och organisationer som aktivt jobbar med Västsaharafrågan. De berättar för oss att de träffat fyra killar som flytt från det av Marocko ockuperade Västsahara. Färnebostudenternas guide heter Nafaa Muhammed Salem och han talar utmärkt engelska. Han går med på att vara tolk under förutsättning att han kan hitta dem. De bor för närvarande utspridda i Auserd, ett annat flyktingläger som ligger några mil från Smara.

Tidigt på morgonen följer jag och Malin med Nafaa som kör oss till Auserd. Först får vi vänta några timmar hemma hos honom. Där träffar vi även några andra från Färnebogänget. Efter ett tag kommer Nafaa tillbaka och vi blir körda till ett tälthus där vi ombeds att vänta. Det är som vanligt extremt varmt och dessutom massor av flugor. Några timmar senare kommer han tillbaka med fyra personer. De är:

Hamdi Wabet, född 1975. Han bodde i Layounne inne i det av Marocko ockuperade Västsahara. Han flydde till lägrena den 23 januari 2004.
Mohammed Mahjoub Mouloud, född 1984. Han flydde till lägrena år 2003.
Laaroussi Abdallah Salek, född 1978. Han bodde i Layounne, huvudstaden. Flydde till lägrena den första januari 2002.
Sidiahmed Mohamed Salem, född 1978. Kom också från Layounne inne i det av Marocko ockuperade Västsahara. Kom till lägrena i februari 2002.

Den här intervjun visade sig bli en riktig maratonintervju. Vi satt i flera timmar och fick med jämna mellanrum ta paus eftersom Nafaa blev så torr i halsen att han inte kunde prata. Inte blev det lättare av att Nafaa och Laaroussi blev segare och segare eftersom de fastade. Mot slutet av vårt samtal blev den vita ramadansoppan och dadlar ett välkommet energitillskott.

Här är deras berättelse.

Hur kom ni hit?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Orsaken att vi är här är den marockanska regimens politik. De deporterar speciellt unga människor från de ockuperade områdena till Marocko. De deporterar också unga människor från de ockuperade områdena till utlandet. En annan orsak som gjorde att jag flydde var att jag var aktiv i en av de hemliga motståndsrörelserna. Min grupp blev upptäckt av den marockanska säkerhetspolisen. Därför tog vi gemensamt i gruppen beslutet att de som blivit upptäckta måste fly till lägrena.
Vad för typ av aktioner gjorde ni?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi arbetade enbart med fredliga metoder. Vi krävde vår självständighet genom demonstrationer där vi skanderade olika slogans. Vi målade västsahariska flaggor och spred information som stödde Polisario.
Vad för information?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi spred flygblad och gjorde folk uppmärksamma på situationen genom demonstrationer. Vår rörelse har ett namn, Shabab El Ouali…
[Nafaa förklarar att det betyder ungefär: El Oualis ungdomar i de ockuperade områdena. El Ouali är Polisario: s grundare och förste ledare som dödades vid en attack mot Mauretaniens huvudstad Nouakchott, den nionde juni 1976. El Ouali är Västsaharas främste martyr och det sjungs fortfarande sånger om honom i lägren.]
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: …vi har också en egen hemsida.
Okej, den adressen måste jag ha sedan… men hur vågar ni göra sådana politiska aktioner i det klimat som råder?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: När omständigheterna är svåra tvingar det också vår rörelse att vara väldigt försiktig och välorganiserad. Men de svåra förhållandena har faktiskt stärkt vår rörelse.
Hur många är aktiva i rörelsen?
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Det är omöjligt att säga men jag kan ge ett exempel. Två tredjedelar av alla de som får rösta i den föreslagna folkomröstningen finns på andra sidan. Om Marocko tror att dessa personer kommer att rösta för att Marocko tar över Västsahara så kommer de inte att motsätta sig en folkomröstning. Nästan alla som lever på andra sidan är fortfarande mot Marocko.
Hur är livet i ockuperat område?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Det är som ett stort öppet fängelse. Vi har ingen yttrandefrihet och det finns inga jobb. Det fuskas i alla val.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Alla som jobbar inom de lokala myndigheterna eller i parlamentet väljs av Marocko. Man vet på förhand vilka som kommer att få de befattningarna.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi västsaharier får inga betydelsefulla jobb och får inte jobba inom sektorer marockanerna betraktar som känsliga.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Vi kommer inte in på universitet. Vi får ingen bra utbildning. Det finns inga universitet i de ockuperade områdena så då måste man flytta till Agadir eller liknande. Om vi skulle komma in på ett universitet är det mycket problematiskt att hitta någonstans att bo. Vi västsaharier betraktas som andra klassens människor.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Dessutom försöker marockanerna att begrava den västsahariska kulturen.
Hurdå?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi får inte ha konserter med västsaharisk musik eller spela teater. Vi får inte ens utöva våra traditionella sporter.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Fotbollslaget från den södra provinsen kallar sig för Västsahara. Men det finns inga västsaharier med i laget. Utan det består av marockanska militärer. Laget kallas för ”Gröna marschens ungdomar”. Det här laget bor inte ens i det ockuperade området. Utan de bor i norra Marocko. De kommer bara den dagen då de ska spela.
Marockanerna menar att detta är Västsaharas landslag?
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Exakt.
HAMDI WABET: Det kommer inte att bli någon fred så länge marockanerna finns inne på det ockuperade området.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Marockanerna plundrar våra naturtillgångar. De tar sand, fosfat och de fiskar ut vår fisk. Allting exploateras av den marockanska regimen. De exporterar 24 timmar om dagen. Bläckfisken håller på att bli totalt utfiskad på vår kust, som brukade vara ett av de bläckfiskrikaste områdena i världen. I fosfatgruvorna arbetar de tjugofyra timmar om dygnet för att plundra det som är vårt. Den marockanska regimen försöker vilseleda världsopinionen. Varje gång det kommer besökare så möter de dem i traditionella kläder. När Kofi Annan kom på besök i de ockuperade områdena så samlade de tusentals och åter tusentals marockaner. De distribuerade västsahariska kläder till dem och marockanska flaggor. Den marockanske regimen underlättar för marockaner att flytta till de ockuperade områdena. Priserna är mycket lägre för bosättarna. Marocko vill att så många marockaner som möjligt ska flytta till de södra delarna och bosätta sig där. Lönerna är mycket högre. Västsahara ska marockaniseras. Det finns en del jobb som är förbjudna för västsaharier och en del universitet där västsaharier inte får gå. Inom medicinområdet får västsaharier inte utbilda sig. De får heller inte vidareutbilda sig eller skaffa en professur. De vill att västsaharierna ska vara lågutbildade och utföra enklare arbeten. Marocko är skyldiga att erbjuda jobb. Men de jobb de erbjuder ligger oftast långt från hemmet så att man ska säga upp sig själv.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Även om du är specialiserad inom ett visst område så får du ett jobb inom ett helt annat som du inte känner till något om.
HAMDI WABET: Den marockanska regeringen har visat för alla ungdomar att de inte önskar välutbildade västsaharier. De anklagar dem för att hålla på med droger så att de kan tortera dem.
Hur försöker marockanerna få över västsahariska ungdomar till sin sida?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Under de första åren var marockanerna inte intresserade av den västsahariska befolkningen, inte ens av att använda dem i propagandasyfte. Då var deras politik mer av den brända jordens politik. De förstörde och plundrade så mycket de kunde. Men de sista åren har den marockanska regeringen bildat en kommitté för försoning. Den leds av Marockos premiärminister. De har pumpat in 800 miljoner dollar till detta.
HAMDI WABET: Det är en ny taktik från Marockos sida… är det okej om jag röker?
Självklart… vad förde er hit? Blev de upptäckta på något sätt? Hur gick det till?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi blev upptäckta på så sätt att…
Gäller detta allihopa, är de med i samma rörelse?
NAFAA: Mohammed Mahjoub Mouloud, Laaroussi Abdallah Salek och Sidiahmed Mohamed Salem till hör en rörelse. Hamdi Wabet tillhör en annan. De olika rörelserna för sin egen kamp. Mohammed Mahjoub Mouloud, Laaroussi Abdallah Salek och Sidiahmed Mohamed Salems grupp koordinerade sig med en annan mer militant grupp som kallas ”Människor med turbaner”. Den hade attackerat och bränt ner en polisstation. Laaroussi Abdallah Salek var utsedd av sin grupp att filma hela aktionen. Men han hade ingen möjlighet att göra det. Efter aktionen skickade Marocko en speciell polisgrupp för att undersöka incidenten. Efter hårt arbete upptäckte polisen en del av de aktiva i Moulethamoun (Människor med turbaner). De tillfångatog dem och under tortyr avslöjade namnen på människor i andra organisationer. Därför bestämde sig Laaroussi Abdallah Salek och Sidiahmed Mohamed Salem för att de måste fly. Den enda vägen att gå var till Polisario.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Denna polisgrupp kallas den fjärde styrkan. De har vanligtvis till uppgift att utföra identitetskort. Men det var de som sändes för att utreda det hela.
HAMDI WABET: Marocko har nu byggt upp polisstationen igen. De vill inte att nyheten ska spridas i de ockuperade områdena.
Och du?
HAMDI WABET: Jag tillhör en grupp som kallas, martyr Hafid Boudjemaa [Nafaa förklarar att det är en annan martyr, Polisarioman, som dött].
HAMDI WABET: Min rörelse blev upptäckt och polisen kom till våra hem. Andra blev tillfångatagna i sina klassrum klockan åtta på morgonen. I häktet blev vi utsatta för tortyr. När vi kom till häktet så frågade de en massa frågor. Frågorna är ibland väldigt dumma: Vad vill du få ut av Polisario? De frågade vad våra slogans betydde, vad menas med hemland. I fängelset är det hemska förhållanden. De sa åt oss att glömma våra gamla namn och började kalla oss för åsna nummer ett, åsna nummer två och så vidare. Våra riktiga namn användes aldrig utan vi fick nya brutala namn, oftast med koppling till djur, och vi var tvungna att lystra till dem. Även kvinnorna behandlas fruktansvärt illa. De binder för ögon och händer på kvinnorna. Sedan hämtar de någon av de manliga fångarna och tvingar oss att ha sex framför fångvaktarna. Det har hänt att de tvingat syskon att ha sex med varandra och det är så hemskt att det inte går att beskriva.
Såg du det med egna ögon?
HAMDI WABET: Jag var en av fångarna. Jag var där i åtta månader. När man exempelvis ville gå på toaletten var det cirka sjuttio till åttio meter till den. Om du ville dit. Man brukar kalla marockansk polis för chef, det är namnet med vilket man tilltalar dem. Men för att vi skulle få gå på toaletten var vi tvungna att kalla fångvaktaren för Hadji [pilgrimen]. Det betyder att du ger honom respekt och ära.
HAMDI WABET: När jag till slut fick gå på toaletten hjälpte fångvaktaren mig dit. Men jag blev torterad på vägen. De slog mig och kallade mig för en massa saker. Efter det bad jag aldrig om lov att gå på toaletten utan uträttade mina behov i cellen. Det var ingen som bad att få gå på toaletten. Även de som blivit släppta från marockanska fängelser mår väldigt dåligt. De har sviter efter tortyren och måste tillbringa mycket tid på kostsamma sjukhus. En del av dem lider fortfarande från vad som hände dem i fängelset.
HAMDI WABET: Tyvärr är det en mörkläggning om vad som pågår i de ockuperade områdena. FN är totalt frånvarande. Människorättsorganisationerna finns inte där. Och även om du försöker strida för dina rättigheter kontrolleras hela det juridiska systemet av marockaner. De gör vad de tycker passar dem.
Varför… och det här är en fråga till alla… varför har inte FN och olika människorättsorganisationer fokus på detta?
HAMDI WABET: Vid varje stor händelse, såsom en demonstration, försöker Marocko avleda FN-personal. De bjuder in MINURSO-styrkorna till en fest vid kusten, långt bort från händelsernas centrum. Alla besökare har ingen rätt att röra sig fritt. Även turister som inte är intresserade av politiken förföljs och bevakas av den marockanska säkerhetspolisen. Du kan själv försöka så får du se hur det är.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: De mänskliga rättighetsorganisationerna får information av oss. Om du blir tillfångatagen för att du gjort motstånd mot den marockanska ockupationen tar de dig inte till domstol för att du spritt flygblad eller liknande. De ändrar på allting. De kanske åtalar dig för stöld, handel med droger men inte för det så kallade brott som du faktiskt begått.
HAMDI WABET: Ett exempel på detta är Mohammed Daddach. Han är en väldigt berömd fånge i de ockuperade områdena. När han blev utsläppt bildade han ”Forum för verklig rättvisa”. Han tilläts inte utföra någon politisk aktivitet i de ockuperade områdena. Han tilläts inte ens att resa ut. Men han blev belönad av en människorättsorganisation i Europa. Han åkte till Norge och hämtade detta pris, Rafto-priset. Han satt fängslad i 25 år.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Det finns också västsahariska människorättsaktivister som reste till Genevé för att föra fram sina åsikter. Men när de nådde flygplatsen i Marocko beslagtogs alla deras dokument och de fördes tillbaka. En av dem var Brahim Daha (?) . Organisationen för ”Sanning och rättvisa” har stängts i Layounne. De är inte tillåtna att jobba med människorättsfrågor längre. Alla advokater som jobbade i detta forum blev deporterade. De som inte velat ge upp sitt jobb har blivit utfrysta. Detta är en av de kända sätten som Marocko behandlar frågan.
Att Marocko motverkar deras arbete, tycker ni att det är ett hållbart argument för människorättsorganisationerna att lägga ner sitt arbete?
HAMDI WABET: Människorättsorganisationerna och aktivisterna har inget argument för att strunta i oss.
Så, varför gör dessa organisationer inte mer?
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Marocko skyddas av Frankrike och Israel. De backas upp av dem. Utan Frankrikes veto skulle folkomröstningen redan ha skett.
Vad var namnet på fängelset där du satt fängslad?
HAMDI WABET: Det kallas Bessisimi. Det är en militärbas i Layounne. Mohammed Mahjoub Mouloud var i ett annat fängelse Lakhal.
MOHAMMED MAHJOUB MOULOUD: Jag och tolv andra använde min pappas bil för att forcera muren och ansluta oss till Polisario. Men vi blev tillfångatagna år 2001.
HAMDI WABET: Även marockanerna som arbetar som fångvaktare har inget vanligt liv vid sidan av sitt arbete. De bor på militärbasen och rör sig inte. De jobbar bara med fångarna och tortyr.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: De flesta av soldaterna som lever på militärbasen har inga familjer. De kommer från norr och de är fostrade av den marockanska regimen. När du frågar om nåd i fängelset säger de: Nej, ag har ingen familj och inga släktingar. Jag är son till regeringen.
HAMDI WABET: Exempelvis om du under tortyr svär att du inte är en syndare. Fångvaktaren säger: Svär du vid Gud? Fångvaktaren svarar: Gud var här för fem minuter sedan och han sa ingenting. Det är oftast lågutbildade personer som är fångvaktare.
HAMDI WABET: Det finns en grupp inom den marockanska polisen som tillhör säkerhetstjänsten. De kom regelbundet för att förhöra oss. En av dem är DST. En annan DAHE och den tredje ERGE. Agenterna kommer närsomhelst. Ibland två på natten eller sex på morgonen. De tar dig till ett rum som vi kallar tortyrrummet. Agenterna arbetar i åtta timmars skift. Varje grupp arbetar i åtta timmar och det finns flera grupper så att de kan jobba dygnets alla timmar med förhör och tortyr.
Det är mycket intressant men vi måste bryta för en paus för att ta foton. Är det okej med er?

[paus för fotografering]

SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Min familj har lidit mycket under repressionerna 1999. Min mamma fick sin armbåge bruten. Min lillebror sattes i fängelse i Layounne. Om någon av de unga människorna är förföljda och de vill tillfångata dem, om de inte lyckas, så tar de din pappa eller mamma eller någon nära släkting istället.
HAMDI WABET: De tillfångatog min pappa så jag var tvungen att anmäla mig själv.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Ett exempel är Brahim Sababi (?). Han var efterlyst av den marockanska regeringen och när de inte kunde hitta honom tog de hans far istället och han blev nyligen släppt från fängelset.
Vet ni vad som hänt med era familjer efter er flykt?
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: De har blivit trakasserade och fått genomgå flera förhör. Ibland är det polisen, ibland säkerhetspolisen. De kommer ofta till hemmet och kollar.
HAMDI WABET: Det finns marockanska agenter som har som enda uppgift att lyssna till västsaharisk kortvågsradio. Eftersom alla som flyr och går med i Polisario ger sitt vittnesmål i radio. De berättar varför de gått med. Om de inte vet var du är trakasserar de din familj tills de vet var du är.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Ibland placerar de en vakt utanför ditt hem tills de vet vart du är eller att du kommer hem.
HAMDI WABET: När den marockanska säkerhetspolisen torterar dig finns det något som kallas för flygplanet. Du är tvungen att krypa ihop till en boll. De binder händer och fötter med ståltänger och rep. Sedan binder de för dina ögon. Sedan 1986 använder de den, men nu börjar det försvinna. [Av hans kroppsspråk att döma rör det sig om någon form av stålställning]. De sätter en kedja till dina fötter och hänger upp dig i mitten av rummet. De öppnar din mun och lägger en påse med salt i din mun. 100 gram salt i munnen. Din mun är fortfarande öppen på grund av saltet. Sedan använder de klister för att limma fast en toalettrasa i ditt ansikte. Marockanerna kallar det för chiffon. De smetar ut desinfektionsmedel som används för att skura toaletterna på denna duk. Det angriper både mun och näsa. Alla dessa saker andas du in och det når hjärtat och bröstet. Om du är mer än två minuter i den här positionen är det risk att du dör. De låter dig vara en och en halv minut i den här ställningen för att du inte ska dö och sedan släpper de ner dig. Ett fritt fall mot golvet och lämnar dig där. Jag har fortfarande skador från fallet. [Hamdi visar sina skador] När du ramlar ner kämpar du fortfarande för att överleva, att hitta andan. Då bombar de dig med frågor. Om du inte har somnat kommer agenterna och trakasserar dig. När du ramlar ner får du en massa olika frågor om Polisario. Hur många olika styrkor finns det, vilka vapen har de och allt möjligt som handlar om Västsahara. Dagen efter kommer de och ställer nya frågor eller ställer om samma frågor och jämför svaren. Min rörelse försöker att inte avslöja någonting. Ju hemligare du är, desto större chanser att lyckas. Alla svar var bara negativa: jag vet inte, jag vet inte. Även om du dör under tortyren är svaret: Jag vet inte.
Om du är i en situation där du håller på att dö kan det väl vara svårt att kontrollera sig själv?
HAMDI WABET: Självklart finns det människor som inte kan kontrollera vad de säger. De säger vadsomhelst, även hemligheter om deras rörelse. Människor avslöjar även hemligheter när de är påverkade av droger.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Människor är människor.
HAMDI WABET: När marockanerna ska släppa ut dig ur fängelset kommer höga militärer och polischefer för att träffa dig. De ger dig nya kläder och pengar. De pratar snällt med dig och att du ska glömma allt som hänt i fängelset och ge upp kampen. De flesta säger nej till dessa korruptionsförsök.
Hur kom du ut ur fängelset?
HAMDI WABET: När det gäller cellerna så håller de dig i hemligt förvar. Vissa mänskliga rättighetsorganisationer som får reda på vilka som har blivit tillfångatagna sätter press på Marocko att släppa dem. Så plötsligt kan man bli tagen från det hemliga förvaret. De binder för ögonen och du blir förd till ett rum med en massa dokument som du ska skriva under. Med händerna bundna måste du lämna dina fingeravtryck på papperena. Du har inte en aning om vad som står i papperena. Sedan blir du förflyttad till ett vanligt fängelse. När du sedan förs till rättegången kommer dokumenten fram och med dina fingeravtryck har du erkänt att du begått brott såsom stöld, handel med droger eller liknande.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Om någon internationell organisation frågar efter dig kommer de i din mapp hitta en massa brott. När de släpper dig fri säger de att du fått amnesti av Marockos kung. Det har ingenting med människorättsorganisationerna att göra utan de vill få det till att vara en nobel gest av kungen.
HAMDI WABET: Detta händer också med marockanerna själva. Det var ett bra program på Al-Jazzera som handlade om marockaner som hade blivit torterade i ett fängelse som ligger i Maguna (?). Det var en bra dokumentär. Det var marockaner som tillbringat 30 år i fängelse och som vittnade vad som hänt med dem.
Vilka av era familjemedlemmar är kvar i de ockuperade områdena?
HAMDI WABET: Hela min familj är kvar på andra sidan. Utom en faster och farbror.
Är det mamma, pappa…
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: För mig, alla utom en farbror som finns här.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: För mig är det samma sak, alla mina familjemedlemmar är på den andra sidan.
MOHAMMED MAHJOUB MOULOUD Hela min familj är på den andra sidan utom en farbror som finns här i lägrena.
HAMDI WABET: När jag blev frisläppt från fängelse hade min mor dött. Jag hann aldrig träffa henne. Min far dog 1999. De enda familjemedlemmar jag har kvar är några systrar i ockuperat område. De bor där och är gifta. Jag ringde till en av mina systrar igår och hon hade precis fött barn. Det blev en pojke och hon gav honom mitt namn. Förhoppningsvis kan vi nu kunna tala med varandra i telefon. UNHCR har installerat telefoner så att vi kan prata med våra familjer. Det är ett resultat av Houston-avtalet.
Jag kan inte tänka mig hur det kan kännas… hur känns det att ha sin familj på andra sidan?
HAMDI WABET: Hela det västsahariska samhället är en stor familj. Jag har bara en farbror och faster här. Jag har bara bott hos dem i tjugo dagar, resten av tiden har jag bott hos andra.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: På ett sätt är vi lyckosamma. Andra som kommit före oss har inte hittat sina familjemedlemmar. När vi kom till lägrena har vi blivit inbjudna av alla familjer.
Men även om hela befolkningen känns som en enda stor familj… hur känns det att vara borta från sin närmaste familj?
HAMDI WABET: Vi är män och vi är vuxna och så här är det.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Våra familjer är lyckliga eftersom de vet att sina söner inte gör dumma saker. De ansluter sig inte till Al Qaida utan de vet att vi kämpar för en rättvis sak.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Dessutom är jag övertygad om att vi kommer att träffa dem igen.
HAMDI WABET: Vårt hemland är vår familj. Om du har familj utan land betyder det ingenting. Det är värt att dö för sitt hemland. Det är värt alla uppoffringar.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: När en man har varit borta länge frågar vi inte hur länge han varit borta. Utan vi frågar om resultatet. När vi kommer tillbaka till vårt land ska Västsahara vara självständigt.
Vad gör ni på dagarna?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Sidiahmed Mohamed Salem och Mohammed Mahjoub Mouloud har blivit tagna från skolan. När vi flydde till hit höll vi dörren öppen för att fortsätta studierna i Libyen. Jag och Sidiahmed ska åka till Libyen.
HAMDI WABET: Jag kom hit den 23 januari 2004. Jag har levt här och fått många vänner. Den 20 februari var det en militär utbildning och jag var med på den. Jag har bestämt mig för att ansluta mig till militären och hjälpa till i kampen med att befria mitt land. Den militära utbildningen var av hög kvalité och jag är mycket tacksam för att jag fick gå den. Jag fick lära mig hur jag ska hantera de minor som marockanerna placerat ut. Dessutom ingick vapenträning, fysisk träning och om lagarna inom det militära. Jag gick utbildningen i Tifariti, den andra militära regionen. Jag önskar att jag dör på krigsfältet. Jag har två vänner inne i ockuperat område. Deras pappa har dött här i lägrena. Han har varit med i Polisario sedan starten. De växte upp enbart med sin mamma. Deras öde har rört mig så mycket att jag vill kriga med Polisario och göra allt för att uppfylla mina vänners önskan om ett fritt Västsahara. Det är lätt att starta ett krig, men det är väldigt svårt att avsluta det. Vi kräver av FN: s säkerhetsråd och det internationella samfundet att sätta press på Marocko. Att respektera vår självständighet. Att försöka gå vidare med folkomröstningen är dödfött. Det är bättre att gå tillbaka till kriget.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: När det gäller Marockos propaganda så finns det en radiostation som heter Radio Layounne inne i ockuperat område. På radion sa de att alla västsaharier i flyktinglägrena satt i fängelse och inte hade möjlighet att röra sig fritt. Radion sa också att om de skulle fly till lägrena skulle de bli tillfångatagna av algeriska soldater och de skulle bli torterade. Dessutom skulle det inte finnas något utbildningssystem här och de kunde inte lära oss något bra.
HAMDI WABET: All den här propagandan är lögn. När jag kom hit så upptäckte jag det motsatta. Här finns frihet, demokrati men givetvis behöver vi hjälp av det internationella samfundet.
Vad ska ni studera i Libyen?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Jag ska studera engelska på universitetsnivå.
Hamdi Wabet skall till 2nd military region och Mohammed Mahjoub till 3rd military region.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Jag har tänkt på att studera litteratur men nu vet jag inte riktigt.
Ni hoppas att det internationella samfundet sätter press på Marocko. Men det har ju inte hänt någonting på många år. Varför diplomati, varför inte krig?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi vill inte ha krig. Men vi har samtidigt full respekt för våra ledare. Säger de att vi ska gå i krig, då går vi i krig.
Hur länge kan ni vänta?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: När vi når en viss punkt kommer beslutet att ta på demokratiskt sätt. Vi kommer att gå ihop allihopa i flyktinglägrena och ta ett gemensamt beslut. När pressen är tillräckligt stor kommer hela folket att bestämma.
Vilka lösningar ser ni?
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: När det gäller amerikanerna har de skrivit ett utvecklingsavtal med Marocko. Men de har exkluderat Västsaharas territorium. Det visar att de på något sätt fortfarande bryr sig om oss. Det är ett slags erkännande att Västsahara inte är en del av Marocko.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi har en slogan som säger: Inga rättigheter kommer att förloras så länge folket inte går med på det.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: I den marockanska propagandan sägs det att konflikten är mellan Marocko och Algeriet. Men du kan med egna ögon, om du färdas till de olika militära legionerna och till lägrena, se att det inte finns några algerier här.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Den förra inrikesministern i Marocko sa för två dagar sedan på AlJazeera att Västsahara inte är en del av Marocko. Det har stärkt vår kamp. Al Basri var en av dem som verkligen försvarade Marockos ståndpunkt. Och nu, för två dagar sedan, sa han att Västsahara inte är en del av Marocko.
HAMDI WABET: Han var inrikesminister i kungadömet Marocko. Han satte kungens egen mor i fängelse för att hon var en av dem som 1972 försökte göra uppror. När Hassan den andra dog och den nye kungen kom så blev Al Basri avskedad. Under kungens begravning bad han säkerhetsmännen att bränna alla dokument så att den nye kungen inte skulle ha tillgång till tidigare dokument.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Efter eld upphör så är det inte tal om annat att Västsaharas diplomatiska väg på många sätt har lyckats. Se till exempel på Sydafrikas erkännande. Jag välkomnar resten av världen att också erkänna vår självständighet.
HAMDI WABET: Vi skickar dessutom vår uppmaning till påven och den katolska kyrkan i Sverige. De ska veta vad vi går igenom. Vi vill att du ska tala om för dem vad vi går igenom, vad du har sett med dina egna ögon. Och vi tackar dig för att du kommit så lång väg och du är välkommen.
Okej, ni säger att ni gör vad era ledare säger åt er att göra. Men om ni känner efter, i era hjärtan, under tiden ni levde inne i de ockuperade områdena och blev illa behandlade. Skulle ni inte bara vilja ta ett maskingevär och döda alla marockaner?
HAMDI WABET: Visst, det finns ingen tvekan om det. Självklart känner jag i hjärtat att jag vill ta mitt vapen och slåss. Men det finns en överenskommelse mellan Polisario och Marocko. I denna överenskommelse ingår eld upphör, identifieringskommissionen och planerna på en folkomröstning. Om det inte blir en fredlig operation kommer vapnens språk att tala.
HAMDI WABET: När jag levde i de ockuperade områdena följde jag frågan väldigt noggrant. Att det skulle vara en folkomröstning och att Marocko skulle acceptera dem. Men när jag kom hit förstod jag att Marocko inte alls skulle respektera överenskommelserna och den enda vägen är att ta till vapen och kämpa.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Kung Hassan den andre sa 1989 att krig är det sista som återstår efter all diplomati.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Under eld upphöret har det varit en massa militära överträdelser av Marocko. De provocerar Polisario vid gränsen.
HAMDI WABET: Om det blir krig så annulleras Houston-avtalet. Det finns två olika slogans inne på området. De är ”The War of the population is guaranteed of the population” och ”By the gun we get our freedom”. Problemet är den marockanska regimen. Om de vill ha krig är vi redo för krig. Om de vill ha fred och folkomröstning är vi redo för det.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: James Baker sa själv i en intervju med BBC efter att han slutat att det var Marocko som såg till att det inte blev något av folkomröstningen. Det här är väldigt klart för James Baker är inte rädd för någon. En annan sak var Sydafrikas erkännande. Och de är heller inte tvingade till det. Venezuelas regering var i lägrena för några veckor sedan. Det var en minister som var ansvarig för gruvindustrin och han erkände Marockos plundring av våra naturtillgångar.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Vi västsaharier tillåter ingen under några omständigheter att plundra våra naturtillgångar.
Vad ger er hopp?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Det finns många saker som ger hopp. Vi tror på oss själva. Sydafrikas erkännande visar även att andra fortfarande bryr sig. Turkiet diskuterar också att erkänna Västsahara. I FN.s generalförsamling diskuterade de i förra veckan frågan om Västsahara och de beslutade att Västsaharierna måste få rätt till självbestämmande. 56 länder har röstat för vår självständighet. 82 avstod men ingen röstade emot.
HAMDI WABET: Vi kommer aldrig att ge upp.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: En annan sak som ger er hopp är barnen. När vi har dem runt oss och vänner som sprider vårt budskap finns det hopp.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Våra föräldrar talade alltid om för oss att vi är västsaharier och inte marockaner. Det finns vänner i exil. De berättade om våra fastrar och farbröder. De rådde oss alltid att hålla oss ifrån marockanerna och marockansk kultur. De talade också om för oss att hålla oss ifrån droger och alkohol. Om du åker till de ockuperade områdena med två personer och frågar ett barn vem som är marockan och vem som är västsaharier kan även ett barn se skillnaden.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Du kan se skillnaden på hur man går och uppträder.
MOHAMMED MAHJOUB MOULOUD När någon mäktig person från Marocko håller tal stänger ett västsahariskt barn av TV: n.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: I den marockanska propagandan säger de att kriget är en allians mellan Marocko och de olika stammarna.
Det här är det storpolitiska perspektivet, men i ett personligt perspektiv. Vad ger hopp?
HAMDI WABET: Det enda hoppet är vår självständighet.
Vad ger dig hopp?
HAMDI WABET: Hoppet är frihet. För att nå denna frihet är jag beredd att göra vadsomhelst.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Hoppet är människorna, barnen, armén. Allt detta ger mig hopp.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Jag är beredd att offra mig själv för kommande generationer.
HAMDI WABET: En annan poäng är att jag, som före detta politisk fånge, har lidit av så mycket tortyr. När jag kom hit och mötte de marockanska krigsfångarna så upptäckte jag att de levde nästan som vem som helst i lägrena.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Grundaren av Polisario har sagt att vi existerar – eller inte. Det finns inga andra vägar.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Ouali har sagt att det inte är värt att leva under marockansk ockupation.
HAMDI WABET: Soldaterna och säkerhetspolisen som arbetar inne i Marocko är inte som de som arbetar i ockuperat område. De som arbetar i ockuperat område har dubbelt så hög lön och massor av förmåner.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: För att begrava den västsahariska kulturen finns en policy av Marocko att deportera unga människor från de ockuperade områdena. På så sätt de ska smälta in i det marockanska samhället. Detta startade 1976 och började med 70 personer för att se hur det gick. Det var framgångsrikt. 1987 deporterades 6700 unga människor från de ockuperade områdena. De vill att de ska avsluta sina studier och ge dem någonstans att bo inne i Marocko så att de ska smälta in bland befolkningen och anpassa sig. Det är ett sätt att begrava den västsahariska kulturen.
HAMDI WABET: De flesta av marockanerna som arbetar vid muren kommer från norr och blir tränade i öknen. Men de är rädda för djur och sånt. De marockanska soldaterna vid muren känner sig förtryckta och protesterar mot att vara där. Men det är deras plikt att fullföra sitt uppdrag.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Ett annat hopp är att det finns människor i Marocko, doktorer och andra intellektuella, som är för ett fritt Västsahara.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Det fanns en före detta marockansk fånge, han är jude. Han är också brasiliansk medborgare. Han var över 20 år i fängelse och han var för vår självständighet. Det fanns också en lärare i ockuperat område Hassam Batayari (?).
Många svenskar känner inte till någonting om denna konflikt. Vad vill ni säga till dem?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Det finns människor här och vi kräver varken bröd eller pengar. Det enda vi kräver är vår rätt till vårt eget land.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Den svenska regeringen och EU bör uppmärksamma detta. Den svenska regeringen borde hjälpa oss i vår kamp.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Sverige är ett land som skrivit under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. När det gäller artikeln om självbestämmande så begär vi av dem att de ska respektera innehållet i denna artikel och de mänskliga rättigheterna. Vi bjuder in alla som vill göra något för oss att agera.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Att sätta press på Marocko och få bort den mörkläggning som pågår när det gäller vad som händer i det ockuperade området.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: När du tittar på ARSO: s webbsajt hittar du vår adress när det gäller organisationerna i de ockuperade områdena.
Hur kom ni ut från fängelserna och hur kom ni över muren?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: När det gäller fängelset så var jag och Sidiahmed ej i fängelse utan i en motståndsrörelse. När våra namn blev kända av den marockanska säkerhetstjänsten blev vi tillsagda att fly. När vi skulle fly närmade vi oss muren och vi hittade några beduiner. Vi levde med dem ett tag och förhandlade med dem. Beduinerna visade oss en väg där vi kunde gå över muren. Det fanns tusentals soldater och miljoner minor. Men beduinerna som ser efter sina djur tog oss till ett ställe där det var möjligt att korsa gränsen.
Finns det inga minfält?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Beduinerna känner till de rätta ställena. Det är oftast där regnet sköljt bort minorna. När beduinerna ser efter sina kameler vet de vilka ställen som är säkra. Men när vi skulle över muren visste vi inte om vi skulle dö eller om vi skulle klara det. Så visst var det en chansning.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: I det här läget har du bara tre val. Det första valet är att gömma dig resten av ditt liv. Det andra är att bli torterad i fängelse och du kanske avslöjar namn på personer som är oskyldiga. Det tredje är att gå med Polisario.
[Laaroussi bryter sin fasta. Frågar om det är okej om han äter lite.]
HAMDI WABET: Jag skulle ha korsat muren i december år 2000. Min rörelse hade en bil som tog mig till Layounne. Bilen åkte till Smara och från Smara till Mgara till muren. Det var en resa på cirka 80 kilometer. Föraren kände väl till terrängen och tog mig till en plats fyra kilometer från muren. Han sa till mig att inte gå mot muren förrän i gyningen. De var totalt fyra personer. När vi kom fram till sandmuren var det två kilometer mellan varje station. När vi närmade oss kom en marockansk soldat ut från en station. Sedan kom det flera och de skrek att vi skulle lägga oss ned, vi hade blivit upptäckta. Jag blev omringad av soldater. De slog mig och tog mig till högkvarteret. De frågade mig en massa frågor och jag svarade att jag vill ansluta mig till Polisario. Då slog de mig ännu mera. Jag tillbringade två dagar där. Sedan tog de mig till Smara och hade ett förhör. De frågade mig varför jag ville ansluta mig till ett banditgäng. Polisario är legosoldater som tillhör Algeriet. Jag svarade att vad du än säger så vill jag ansluta mig till dem. Under den dagen försökte de behandla mig väl. Röda Korset var där och tog några av de marockanska krigsfångarna tillbaka till Marocko. När de studerade min akt fann de att jag redan varit i fängelse i sex månader. Men de skrev inte in att jag ville ansluta mig till Polisario. De sa till mig att jag skulle till Mauretanien. Och efter fyra månader i Mauretanien skulle jag anmäla mig till Marockos ambassad och säga att jag flytt från Polisario. Men jag vägrade skriva under de dokumenten.
När jag kom tillbaka till fängelset blev jag utsatt för mycket tortyr och då bestämde jag mig för att försöka fly över muren igen. Det var samma rörelse som hyrt en bil till mig. Den här gången åkte vi mot söder och de släppte av mig nära muren. Jag hittade några beduiner som jag levde med ett par dagar. Till slut hittade en väg över som de trodde var säker och på andra sidan upptäcktes jag av en mauretansk familj. Jag vågade inte berätta att jag flytt utan jag sa att jag letade efter några kameler som tillhörde min familj. Han sa att han ville åka med familjen för att handla mat. Och från den mauretanska sidan tog han sig över till lägrena. Detta var i januari 2004.
MOHAMMED MAHJOUB MOULOUD: Mitt första försök att fly var att vi hade en bil. Vi tog oss öster men vi fick punktering vid flera olika tillfällen. Efter det kunde vi inte ta oss fram. Vi försökte med gräs och allt möjligt men det gick inte. Så vi fick ta oss till fots tillbaka.
MOHAMMED MAHJOUB MOULOUD: Mitt andra försök var när vi stal en polisbil. Vi var 12 personer i bilen. Vi tog oss ut mot muren. Det var mörkt och vi såg en eld med människor och vi stannade innan vi kom fram till elden. Det visade sig vara beduiner. Beduinerna frågade vad vi ville och vi berättade att vi skulle försöka korsa muren. Beduinerna visade oss en väg. Vi gick till fots och på andra dagen blev vi väldigt törstiga. Vi kom fram till muren. Då gick jag till de marockanska soldaterna och berättade att vi var beduiner och frågade om vi inte kunde få lite vatten. Vi fick fem liter vatten och bröd. Jag gick tillbaka till mina kompisar och vi gick tillbaka till bilen. När vi försökte starta bilen gick den inte igång. Vi försökte tillsätta lite matlagningsolja. Till slut gick den igång och vi körde mot muren. Plötsligt insåg vi att vi var förföljda av två militärfordon. De sa åt oss att stanna och hotade att skjuta. Fyra av oss lyckades fly men åtta av oss lyckades inte. Det var det andra försöket. Vi blev tagna till en militärbas där de blev torterade. Jag var tre dagar på militärbasen där jag blev torterad och förhörd. Efter det blev vi sända till Layounne. När vi blev förda till Layounne fick vi en massa frågor. Vi sa att vi skulle åka till Mauretanien i bilen men de hävdade att vi skulle ansluta oss till Polisario. De torterade oss, de använde flygplanet och en massa andra saker.
Hur kom du slutligen över?
MOHAMMED MAHJOUB MOULOUD: Vid det tredje försöket tog jag min fars bil utan att tala om det för honom. Sedan körde jag mot muren. När vi trodde att vi var nära muren stängde vi av bilen och började gå till fots. Vi började gå på kvällen men vi nådde inte muren. Då förlorade vi allt hopp att nå muren. Vi gjorde upp eld för att värma oss. Efter det såg vi ficklampor som tändes och släcktes. Det är ett signalsystem mellan de marockanska soldaterna. De använder ficklamporna för att kolla varandra – att man är vaken. Då förstod vi att vi måste vara nära muren. Vid sextiden på morgonen hittade jag ett litet hus av kartong. Då gick jag tillbaka till mina vänner och sa att vi måste vara nära. Då började vi gå. På den första dagen hittade vi sandmuren och taggtråd. När vi gick över taggtråden bildade vi en linje för att undvika minorna. Vi gick på det sättet i kanske två kilometer och sedan var vi framme. Det var tredje försöket och då lyckades vi.
HAMDI WABET: När det gäller att ansluta sig så finns inga hinder. Du gör allt som står i din makt.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: När du bestämt dig för att ansluta dig måste du tänka dig ett värsta scenario. I nio av tio fall kommer du att bli tillfångatagen. Våra förfäder känner terrängen men vi är inte som våra förfäder, vi känner inte terrängen.
Du sa att ni förhandlade med beduinerna, hur mycket fick de betalt för att visa er vägen?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: De är västsaharier, de hjälper oss gratis.
Hur kan det komma sig att marockanerna låter dem vara där?
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Beduinerna lever där för de kan inte leva i städerna. Det är bara på landsbygden de kan hålla på med boskapsskötsel. Men det finns förbjudna områden de inte är tillåtna att ta sig in i.
Marockanerna fattar väl att beduinerna hjälper dem?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Soldaterna är inte desamma. En del har kommit till muren mot deras vilja. De har ingen åsikt i frågan. De handlar med beduinerna och de bryr sig inte. Även om de tar dig tillfånga kan de mänskliga rättighetsorganisationerna inte ta reda på flyktförsöket. I dina papper står det att du i hemlighet försökt ta dig till Mauretanien.
[Vi pratar om vart de korsade. De flesta korsade till de befriade områdena. Hamdi till Mauretanien. Mohammed Mahjoub gjorde sitt fjärde försök mot den fjärde militära regionen. De hoppas att jag ska besöka de befriade områdena. Vi tackar varandra för att vi tog oss tid med detta. Vi småsnackar lite och äter dadlar. Jag försöker bjuda på snus men ingen vill ha. Vi diskuterar lite fram och tillbaka om tobakens nackdelar.]
HAMDI WABET: Marockaner är värre än cigaretter.
Vilka skämt kan ni om marockaner?
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Marockanen hatar vinden som kommer från öst. Det blåser hårt och det kommer bara en massa damm. Västsahariern säger: Men har du inte märkt vinden från norr. Därifrån kommer det bara människor. Det är ett skämt om den Gröna Marschen.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Det var en västsaharier som arbetade i den marockanska administrationen. Under hela tiden skämtade han om Kung Hassan och han blev satt i fängelse.
LAAROUSSI ABDALLAH SALEK: Det var en västsaharier, en marockan, en fransman och en engelsman som var ute på en gemensam resa. De skulle gå en lång väg. När de kom fram till en bergstopp tog fransmännen en cigarett och sa: I Frankrike har vi en massa sådana här. Och så kastade han iväg cigaretten. Sedan kom britten och tog sin vattenflaska och sa: I England har vi massor av vatten. Och så kastade han flaskan. Västsahariern knuffade ut marockanen från stupet och sa: Vi har alldeles för många marockaner i Västsahara.
SIDIAHMED MOHAMED SALEM: Nu vet du en del om den här frågan och det är ditt ansvar att sprida kunskapen vidare.

Länkar till mer information:
www.afapredesa.org
www.arso.org

Om Mohammed Daddach:
www.worldpress.org/Africa/903.cfm
http://www.wsahara.net/02/dadachaward.html

E-postadress till Laaroussi Abdallah Salek: kmashe5[nospam]yahoo.fr