quistbergh.se

Trots att det är över tre månader sedan cyklonen Nargis svepte in över Burma finns det fortfarande många som inte fått någon hjälp alls. Dessutom hindrar militärjuntan internationell hjälp och människor inne i Burma fängslas för att de försöker hjälpa de drabbade. För att uppmärksamma den tysta massaker som pågår kommer jag under OS i Kina att publicera intervjuer inifrån Burma här på hemsidan. De kommer alla från min senaste reportageresa som gjordes i slutet av juni i år. Intervjuerna publiceras i oredigerad fråga-svar form och bilderna är, om inte annat anges, tagna av Pelle Kronestedt.

Khin Tanda och Tun Tun Naing är bägge frivilliga räddningsarbetare. De jobbar 16-18 timmar om dagen för att kunna nå fram med hjälp till de drabbade. De är bägge kristna och sedan tidigare aktiva inom kyrkan. De menar att situationen är mycket värre än vad som hittills komit fram och berättar här om den verklighet de möter.

Tun Tun Naing: Vi är tre olika grupper som organiserat oss i en grupp. Vi är fem personer i en styrgrupp och sedan undergrupper. Totalt är cirka 25 personer involverade. Vi har en transportkommitté och en kommunikationskommitté. I nuvarande konstellation startade vi för två veckor sedan. Innan hade vi en annan struktur. Men vi var tvungna att upplösa den för att regeringen inte tillät den. Det kom många människor som flytt från deltaområdet och bad om vår hjälp. Regeringen ville skicka tillbaka dem.

Khin Tanda: Vi åkte till Laputtaområdet och hämtade folk därifrån. Vi hämtade cirka 500 människor. Det var väldigt dåligt där. Efter cyklonen överlever folk på att koka riset på vatten från kokosnötter. Folk är väldigt deprimerade och många har mist sin familj.

Tun Tun Naing: Jag åkte dit första gången en vecka efter cyklonen, runt den nionde maj. Jag var där i två dagar och efter det har jag återvänt en gång.

Hur har det förändrats?

Tun Tun Naing: Det har ändrats, men bara lite. Första gången jag var där var hela platsen fylld av förstörda saker. Men andra gången jag var där var vägen rensad. Den var framkomlig. Folk har byggt små tält som de bor i.

Khin Tanda: Nu är lukten okej men det är mycket flugor. Innan var lukten outhärdlig.
Tun Tun Naing: Hjälpen vi skickat har fått flera att överleva. Vi skickar försändelser veckovis. Vi har skickat säckar med ris. En 50-kilos säck för en vecka. Sedan: Nudlar, salt och chili.

Vart kommer pengarna ifrån?

Khin Tanda: Kyrkans medlemmar har donerat mycket. De var inte lika aktiva förut. Det är många fler som engagerar sig nu. Människors vilja att ge har ökat. De som inte kan ge pengar gör andra saker, exempelvis samlar in kläder. Även de som inte har så mycket delar med sig.

Tun Tun Naing: Jag ger bort min styrka. Jag har gått ner fem kilo under den här perioden. Jag jobbar så mycket som det behövs.

Khin Tanda: Jag jobbar med räddningsarbete och delar det med min kollega. Flera på jobbet är aktiva och vi täcker upp för varandra. Jobbet och engagemanget går in i varandra. Jag jobbar 15 till 18 timmar om dagen.

Varför gör ni detta?

Khin Tanda: Först av allt kunde jag inte greppa det. En vän frågade mig om jag inte kunde hjälpa till och många av mina vänner jobbade redan med det. Jag fokuserar helst på barnen. Jag har varit i området två gånger. Första gången i fyra dagar och sedan i en vecka. Under den veckan delade vi ut ris, salt och lekte med barnen. Vi gav dem kritor, bollar och lekmaterial och pratade med dem om hur de kände. Jag tog också med mig medicin. Två sjuksköterskor kom med oss. Mitt normala jobb är i Rangoon. När jag åkte iväg stoppade jag mitt normala jobb och min chef hade förståelse för situationen.

Är ni inte rädda?

Khin Tanda: Visst, det finns folk som straffas för att de försöker hjälpa. Men regeringen fokuserar mest på kända personer. Vi är inte kända och behöver inte vara rädda. Vi hjälper människor i nöd, det är medmänsklighet.

Vad tycker ni om regeringens sätt att agera?

(tystnad)

Tun Tun Naing: Sanningen finns bakom gardinen.

Khin Tanda: Sanningen finns bakom bergen.

Tun Tun Naing: Det är sant.

Khin Tanda: I tidningen är allt bra. Men åk dit själva får ni se. Det finns en massa frivillig-grupper nu och de flesta är yngre. De flesta är i åldersintervallet 18 till 40 år.

Har Nargis försvagat eller förstärkt juntans makt?

Tun Tun Naing: Om gräsrotsnivån stärks, försvagas juntan. Det här är en möjlighet att förändra.

Khin Tanda: Det finns två delar i detta. Ett: Lokalbefolkningen. Det var en by som var uppdelad i karener och burmeser. Efter Nargis har regeringen gett dem saker. Vår kyrka har gett kyrkomedlemmarna grejer. De som inte var medlemmar blev avundsjuka och skvallrade för myndigheterna och sedan stod byn under militär kontroll. Då började byansvarige ta allt och gav sedan vidare. Två: I vissa byar fungerar det bra. Alla invånare delar på allt. På andra ställen finns det dåliga byledare och det kan starta konflikter. Det finns burmeser som känner sig diskriminerade av karenfolket – för att karenerna ofta är bättre organiserade.

Tun Tun Naing: Det blir ett problem med att dela saker. En by som har 20 kyrkomedlemmar och hundra icke-troende. De 100 känner sig givetvis diskriminerade om de blir utan saker.

Hur löser ni detta?

Tun Tun Naing: Om de kommer till kyrkan delar vi allt. Även till dem som är icke-troende.

Vad tror ni om framtiden?

Tun Tun Naing: Vi ska göra vårt bästa.

Khin Tanda: Jag är väldigt rädd för en stor konflikt, både etnisk och religiös.

Tun Tun Naing: Vi måste bygga upp kapacitet bland byinvånarna så att de kan lösa sin situation.

Khin Tanda: När vi kommer ut i byarna möter vi alla olika ledare och försöker vara så detaljerade som möjligt. Efter det distribuerar vi materialet till regeringens byledare, kyrkoledare och buddistledare. Vi måste vara smartare än regeringen. Vi måste vara inkluderande och inte exkluderande. Det är väldigt viktigt.

Tun Tun Naing: Den internationella hjälpen kommer inte fram. Japanska Röda Korset donerade tält, verktyg, kök och verktyg att bygga hus med. Vi fick listan på materialet. Enligt listan skulle vi få 200 tält, men i verkligheten fick vi bara 90. Vad som hände med de andra 110 vet vi inte. Dagen efter kom militären och tog även de 90 tälten. Vi stod plötsligt där utan någonting. Militären sa att tälten inte behövdes eftersom de skulle bygga nya hus till byinvånarna - men ingenting har hänt.

Vad kan en person i Sverige göra?

Tun Tun Naing: Det är de religiösa ledarna som kan göra något. De olika religiösa samfunden är en bra kanal. Utländska hjälporganisationer kan idag inte nå fram. De når till Laputta men inte ut till byarna.

Hur ska folk få hopp?

Tun Tun Naing: Bibelstudier och religiösa diskussioner.

Khin Tanda: Barnen tecknar, ibland målar föräldrarna också. Många är traumatiserade, de är rädda när de hör kraftigt regn eller vind.

Vad gör ni för att orka?

Khin Tanda: Vi pratar med varandra. Ibland blir jag så deprimerad att jag inte orkar prata med någon. De riktiga problemen är långsiktiga. Det stora problemet är regeringen. De andra är: Hur kan vi klara av organiseringen i byarna? Om vi kommer dit med traktorer, hur kommer de att skötas? Vad händer med avundsjukan vi skapar? Kommer de att bli stulna?

Hur många har dött i katastrofen?

(de diskuterar länge med varandra)

Khin Tanda: Över 200 000 människor har dött hittills. Tre miljoner människor lever i extrem nöd i de drabbade områdena. Cyklonen förstörde allt. De har ingenting i byarna. Regeringen tvingade byinvånarna att lämna in en rapport, men hur skulle de komma till stället där rapporten skulle lämnas - de har ju inga transportmöjligheter! De har inte ens diesel för transporten dit. Det var en militär som sa detta till en lokal tiohusledare: Om du inte kommer och lämnar rapporten får du två pistolkulor i present. Jag är väldigt ledsen för byinvånarnas skull. Vi har många volontärer i Burma. Vi vill engagera oss för dessa offer. Nu behöver de hjälp på lång sikt. När vi kommer dit har de inget vatten, inga toaletter. De kan få många sjukdomar och dålig hälsa. Många människor kommer att dö i olika sjukdomar. Det är svårt att nå fram med hjälpen. Det är väldigt långt från urbana områden. När vi kom till ett ställe i förra veckan var det första gången någon varit där. Flera skolor är förstörda. Lärarna kommer att ha klasser i sina hem. De flesta barnen vill gå till skolan. De har stora behov och jag vill fokusera på barnen och deras utbildning. Jag vill uppmana internationella organisationer att hjälpa till med att göra saker för barnen. Det är studenter som inte kan fortsätta gå i skolan på grund av att föräldrarna dött eller att skolan förstörts. Om vi fokuserar på barnen kan de vara förändringen en dag.

Fotnot: Khin Tanda och Tun Tun Naing heter i verkligheten något annat.