quistbergh.se

Trots att det är över tre månader sedan cyklonen Nargis svepte in över Burma finns det fortfarande många som inte fått någon hjälp alls. Dessutom hindrar militärjuntan internationell hjälp och människor inne i Burma fängslas för att de försöker hjälpa de drabbade. För att uppmärksamma den tysta massaker som pågår kommer jag under OS i Kina att publicera intervjuer inifrån Burma här på hemsidan. De kommer alla från min senaste reportageresa som gjordes i slutet av juni i år. Intervjuerna publiceras i oredigerad fråga-svar form och bilderna är, om inte annat anges, tagna av Pelle Kronestedt.

San San Yi är en av de många frivilliga räddningsarbetare som ryckt in när den styrande juntan sviker. Hon har via vänner och bekanta hittills samlat in 25 689 dollar som hon omvandlar till hjälp i olika former. Tillsammans med sin man reser hon till de utsatta byarna i deltaområdet – men bara på helgerna eftersom de bägge har sina vanliga jobb att sköta. San San Yi har totalt gjort 15 resor och startade sin hjälpverksamhet den tionde maj.

– Det fanns inget hopp efter Nargis. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Då skickade jag mejl till mina utländska vänner och då började de skicka pengar. Jag försöker nå 600 hushåll med ris, olja och salt. Överallt dit vi kommer är behovet stort. Vi köper riset i deltaområdet, det är mycket billigare där. Det kostar 13 000 kyats per säck (cirka 80 kronor) och det är 100 pounds (cirka 45 kilo) i varje säck. Vi håller en låg profil. Vi lämnar staden runt tre på morgonen och kommer tillbaka vid midnatt. Vi åker först med bil och sedan båt.
Är du aldrig rädd?
– Nej, vi har inte blivit ifrågasatta. Vi får frågor av myndigheterna hela tiden och svarar som det är: Vi är individer. Jag finns inte på svarta listan och därför har de inte varit så hårda. Men myndigheterna har fattat misstankar och ringt hem till mig. De sa att de inte var intresserade av individer – bara av organisationer. De som har satt ett namn för sin hjälpinsats är de mer intresserade av. Jag har inget namn för detta.
Hur många är ni i gruppen?
– De flesta andra i vår grupp kommer från mitt kontor. Fyra arbetskamrater har gått med i gruppen. Vi fick information genom vänner, mestadels lokal information. Vi har också byggt 20 hus. Även UNICEF har donerat en del.
Vad möter ni på era resor?
– Byarna har ett extremt behov av mat. De har bara mat för en vecka i taget. Folk lever i tillfälliga ruckel och de har stor brist på mat. De stora organisationerna har inte upptäckt hur stora behoven egentligen är. Regeringen bryr sig inte och de ser inte på djupet. Ett av problemen är att organisationerna distribuerar till ett kluster, så kallad villagetrakt (en administrativ enhet). Om den villagetrakten är korrupt kommer hjälpen inte vidare. När vi distribuerar vår hjälp går vi till klostret och frågar efter hur många som bor i byn. Vi gör detta framför ögonen på munken så att det inte ska bli några problem. I byarna har många förlorat sina djur, därför vill många ha traktorer istället. Men bara traktor är inte nog, det krävs diesel, utsäde med mera. Skolorna har förstörts totalt. De väntar på både mat och saker.
Hur har regeringen hanterat situationen?
– Regeringen bryr sig inte om folket, de bryr sig om sig själva. De vill gömma sanningen för omvärlden. De har inte kapacitet nog att klara av katastrofen, därför försöker de tiga ihjäl situationen. Vissa får hjälp med exempelvis traktorer. Men det är inte gåvor utan lån. På så sätt får de folk i beroendeställning. Det går också flera olika rykten. Ett är att de börjat konfiskera mark. Ett annat är att det är juntans plan att utveckla Mandalay-området som risproducent istället för att återställa deltaområdet. Det var britterna som grundade risfälten i deltaområdet och kanske är det därför de inte bryr sig. Att utveckla Mandalay som risproducent kostar mindre än att hjälpa de behövande i deltat. Om de var intresserade av att hjälpa folk – skulle de då göra saker som att fängsla Zarganar och munkarna som hjälper? Nej, det är bara rykten men det kommer säkert att hända. I det här landet är det först rykten och sedan händer det värsta.
Bryr sig inte juntan om omvärldens kritik?
– De verkar inte bry sig om internationell press. Vi trodde att de skulle försvagas av kritiken, men ingenting har hänt. Vårt hat mot regimen växer, över hela landet och speciellt ute i byarna. Vi besökte en by dagen efter folkomröstningen om den nya konstitutionen. Byborna berättade att de var tvingade att rösta men sa också att: Hade vi haft en pistol skulle vi ha skjutit militären.
Vad tror du om framtiden?
– Jag ser inget hopp. Hoppet står till sådana som oss – och hur mycket kan vi göra? Skolorna har rasat, det finns inga jobb och om inte bönderna kan sätta igång med sina odlingar blir det extrema problem. Vi skulle exempelvis ha råd att ge bort en traktor men sedan kommer kostnader för diesel och reservdelar. Det kanske vi inte kan hjälpa till med. En del byar ligger nära havet. Allt saltvatten väller in eftersom sandbankerna är borta. Hoppet försvann med de militära skepp och helikoptrar som fanns vid vår kust i samband med katastrofen. Vi behöver en militär intervention.
– Om bönderna kan starta sitt arbete på risfälten snart så kan det finnas hopp. Regeringen borde stå för bufflar, kor, verktyg och allt annat som behövs. Det är viktigt att komma ihåg att det är flera saker som är beroende av varandra. Först måste bönderna komma i arbete. Men de behöver också kunder, personer som har pengar att köpa riset. Regeringen borde släppa in all internationell hjälp med erfarenhet.
Hur länge kommer ni fortsätta med det frivilliga räddningsarbetet?
– Vi måste fortsätta hjälpa, det är viktigt. Vi kommer att samla in så mycket pengar som möjligt. Min chef vet inte hur mycket jag jobbar. Vi jobbar hela lördagen och söndagen med att skeppa sakerna. I veckorna jobbar vi med våra vanliga jobb och arrangerar inför helgen. Vi kommer att fortsätta så länge vi får donationer. Sedan tar jag av min egen lön. Men det viktigaste att fokusera på är: Hur ska vi ändra regeringen? Vi kan offra oss i frontlinjen men om det inte finns någon bakom är det kört. Vi måste ställa regeringen inför rätta. De dödar sitt eget folk.
Vad kan en person i Sverige göra?
– Du kan göra skillnad. Det finns möjligheter att hjälpa. Dels kan du donera pengar så att bönderna kan komma igång och arbeta. Men, hur ska vi kunna nå fram till dig? Jag tror på att sprida budskapet genom vänner. De stora internationella hjälporganisationerna har svårt att nå fram. Det som kommer från USAID stoppas på vägen, min vän har sett det med egna ögon.
Vad får dig att fortsätta?
– Vi vill hjälpa folket. Om vi inte åker dit kommer ingen. Vi burmeser delar det vi har. Även de fattigaste gör saker, exempelvis ordnar klädinsamlingar. Det är så de flesta av oss är uppväxta: Du delar med dig av det du har. Jag ser det i byarna också. De som har delar med sig av mat, skydd, kläder och allt vad de har.

Fotnot: San San Yi heter i verkligheten något annat