Idag invigs OS i Kina. I Stockholm firas 08-dagen. Men idag är det också, på dagen, tjugo år sedan de stora studentprotesterna i Burma. Uppskattningsvis 3 000 människor mördades av militärjuntan under demonstrationerna. Mer information om händelserna runt den 8 augusti 1988 hittar du bland annat här och här.
Även idag sker det saker i Burma som den styrande juntan vill hemlighålla för omvärlden. Trots att det är över tre månader sedan cyklonen Nargis svepte in över landet finns det fortfarande många som inte fått någon hjälp alls. För att uppmärksamma den tysta massaker som pågår kommer jag under OS i Kina att publicera intervjuer inifrån Burma här på hemsidan. De kommer alla från min senaste reportageresa som gjordes i slutet av juni i år. Intervjuerna publiceras i oredigerad fråga-svar form och bilderna är, om inte annat anges, tagna av Pelle Kronestedt.
Först ut är en intervju med ett av katastrofens osynliga offer. 20-åriga Khin Thet Htay studerar i Rangoon. Hennes hemby ligger i Laputta township, som var ett av de hårdast drabbade områdena av cyklonen. Hon miste bägge sina föräldrar samt sin yngre bror i tragedin. Idag vet hon inte hur hon ska överleva och för att inte bli inspärrad på ungdomshem gömmer hon sig för myndigheterna.
– Jag har inte sett deras kroppar, de är bara försvunna. Men mina föräldrar är saltmakare och det var därför de var i de södra delarna. De befanns sig längst ner vid Irrawaddys munnar, de nedre södra delarna. De arbetar där under hela året. De har jobbat som saltmakare i fem år, min bror var 17 år.
När cyklonen kom, vad tänkte du då?
– Jag tänkte på mina föräldrar. Jag trodde att de skulle dö. Sedan fick jag meddelandet av min kusin. Hon sa att det inte fanns något kvar och att föräldrarna inte kunde hittas. Många dog i cyklonen. Jag har 15 släktingar som dog i cyklonen. Jag blev väldigt ledsen och det kändes hopplöst. Min faster och farbror är fortfarande i livet.
Har du fått någon hjälp från regeringen?
– Nej, ingenting. Det är bara kyrkan som hjälpt mig. SPDC [SPDC = State Peace and Development Council, juntans officiella namn] har inte hjälpt till eller ersatt på något sätt. Tvärtom. Regeringen samlar in information om vilka som är hemlösa. De sätter de hemlösa i ett läger. Min faster nämnde inte min existens för att hon var rädd att jag skulle bli skickad dit. Jag litar inte på regeringen och om jag skulle bli skickad dit skulle jag inte kunna hälsa på mina släktingar.
Hur klarar du dig?
– Jag får stöd av mina släktingar. Mina fastrar och farbröder hjälper till. De flesta av mina släktingar förlorade allt i cyklonen. De kan inte ge pengar men de ger mig sitt stöd. Det här året har skolan beslutat att inte ta ut några skolavgifter av dem som drabbats av Nargis. Jag vet inte hur jag ska få pengar till mitt uppehälle. Men jag litar till att snälla människor donerar pengar lite då och då.
Hur har regeringen skött sig?
– De ger bara lite mat till byborna. De religiösa organisationerna hjälper men inte regeringen. De lovade att de skulle ge traktorer men ingen av mina släktingar har sett någon traktor. De borde hjälpa, de har ett ansvar att göra det. Jag har hört att utländska organisationer skulle komma. Men de har fortfarande inte setts till.
Vem pratar du med om det som hänt?
– Jag har pratat mycket med min kusin. Hon och jag lever ihop och pratar mycket om det som hänt. Jag saknar mina föräldrar och min bror och vi pratar om dem och minns.
Vart finns hoppet?
– Jag försöker vara lugn och stark. Hitta hoppet igen. Det gäller att vara stark. Du måste anpassa dig efter vad som händer i livet. Nu är jag stabil men det är väldigt svårt. Ibland minns jag tillbaka och då känns allt väldigt svårt. Mina studiekompisar och lärare har visat omtanke, kärlek och brytt sig om mig. På dagarna spelar jag piano. Min lärare har ett piano hemma hos sig och jag över hos henne. Jag tycker om klassisk musik, jag spelar gärna Mozart.
Fotnot: Khin Thet Htay heter i verkligheten något annat.