quistbergh.se

I slutet av 1970-talet var gayrörelsen inte lika välorganiserad som idag. Trots att mellan 200 000 och 300 000 vuxna svenskar vid denna tidpunkt beräknades vara homosexuella var skepsisen från resten av samhället stor. Visserligen förföljs och trakasseras människor även idag för sin sexuella läggning, men klimatet var hårdare för 20 år sedan. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) kämpade i motvind.
Inför den homosexuella befrielseveckan 1979 diskuterade gayaktivisterna vilka paroller man skulle enas kring. Ett förslag som kom upp var sjukdomsfrågan. Byråkraterna inom rörelsen hade under flera års tid på parlamentarisk väg försökt göra både politiker och tjänstemän uppmärksamma på situationen. Men förutom en riksdagsmotion (från vpk, nuvarande vänsterpartiet) var det ingen som lyssnade och ingenting hände. Därför enades man om att försöka få samhället att öppna ögonen. Det första steget var massjukskrivning på grund av homosexualitet. Fredrik Silverstolpe var en av de som deltog i aktionen.
– På den tiden var det så enkelt att man ringde upp en telefonsvarare och sa att man var sjuk, säger han.
– Sedan kom det en blankett där man skulle fylla i vilken sjukdom man haft. Då skrev jag homosexualitet.
Efter några dagar ringde en dam från försäkringskassan upp honom och undrade om han verkligen fyllt i rätt.
– Jag svarade att homosexualitet är klassat som en sjukdom av Socialstyrelsen. Men hon trodde inte på mig och sa bara: Jaha, det var en liten protest det här, och det hela bara gled förbi henne. Så det blev ingen raketeffekt i kontakten med försäkringskassan för min del.

Exakt hur många som genomförde aktionen vet ingen eftersom statistik saknas. Kanske var de hundra, kanske tusen eller kanske tio. Men om sjukskrivningarna inte fick någon direkt effekt blev nästa aktion desto mer lyckosam: Ockupationen av Socialstyrelsens huvudkontor.
– Det största problemet var rädslan. Vi homosexuella var inte vana att agera som grupp. Vi som ville göra en ockupation gick runt och försökte övertyga folk om att det var det bästa sättet att visa sitt missnöje. Men folk var rädda för att få yrkesförbud eller bli gripna i samband med ockupationen. Därför kallade vi till en allmän demonstration utanför Socialstyrelsen och tanken var att det skulle utveckla sig av sig självt.
Men det var ingen slump att det blev en ockupation. Trots att det uppfattades som spontant hade Fredrik och en person till noga planerat det hela. Plötsligt befann sig den brokiga skaran av 30-talet bögar och flator inne i Socialstyrelsens lokaler och krävde att få träffa generaldirektören Barbro Westerholm.
– Vi stövlade in och började sjunga kampsånger så det skallade i trapporna. Plötsligt dök polisen upp. Vi började förhandla och de förstod att vi inte var några bombkastande demonstranter. Efter att vi pratat med dem ett tag förklarade poliserna att de inte ingriper mot fredliga demonstranter. Sedan vände de på klacken och gick.
Då kom Barbro Westerholm ner från sitt kontor. De hade en mycket bra dialog och bokade in ett möte under lugnare former. Kort efter upplöstes aktionen.
Det som sedan skulle följa är homohistoria. På bara några månader drev Socialstyrelsen, med Barbro Westerholm i spetsen, igenom beslutet att Sverige, som första land i världen, skulle stryka homosexualitet ur sjukdomsklassifikationen.
– Det var ett lyckat samspel mellan aktivister och byråkrater inom RFSL, säger Fredrik Silverstolpe.
– Utan byråkraternas långa, enträgna arbete under alla år hade vi aldrig nått målet. Dessutom var det en bonus att Barbro Westerholm blev en riktig bögmorsa. Det vill säga en person som själv inte är lesbisk eller bög men som förstår problematiken och känslomässigt stöder homosexuella och homosexuellas rättigheter.

Expressen den 1 september 1979Enligt den definitionen är Barbro Westerholm en verklig bögmorsa. Efter tiden på Socialstyrelsen blev hon riksdagsledamot för folkpartiet. Väl inne i politiken var hon bland annat med om att bilda de homosexuellas grupp i riksdagen. Tillsammans med andra driva igenom den nya partnerskapslagen, som innebär att även homosexuella fick gifta sig, och hon jobbar hårt för homosexuellas rätt att få adoptera barn. Efter elva år som riksdagsledamot har Barbro gått i pension men bedriver politik för fulla muggar i rollen som förbundsordförande på Sveriges Pensionärsförbund. Trots att det gått några år minns hon ockupationen väl.
– Jag kunde ingenting om homosexualitet, säger Barbro Westerholm.
– Men så mycket visste jag att det var ett kärleksförhållande mellan två personer av samma kön. Möjligtvis kan man bli sjuk av sexuellt samliv eller olycklig kärlek, men inte av kärlek som sådan. Jag hade ingen aning om sjukdomsklassificeringen och tyckte att det verkade helt absurt. Varför skulle inte de få älska någon?
Barbro WesterholmFör att kunna friskförklara homosarna vände sig Barbro till ett antal vetenskapliga råd som fick utreda frågan. Medvetet valdes vetenskapliga råd som var ganska unga och efter några månader kom de med sin rapport. Den visade att det inte var några som helst problem att stryka homosexualitet ur den svenska sjukdomsklassifikationen.
– Efter det jobbet fick jag blodad tand, säger Barbro.
– Sånt som folk varit negativa till länge går faktiskt att förändra, bara man har kunskap som bas.
Varför pratade du med ockupanterna?
– Problem löser man genom att prata med varandra, försöka förstå vad den andra sidan säger och varför. Poliser hjälper inte i sådana här situationer, det blir bara låsningar. Demonstranterna artikulerade sin sak väl. De var väldigt orättvist behandlade.
Rekommenderar du den här typen av aktioner?
– Helst ska man slippa. Men jag ställde mig frågan: Varför väljer man att gå så långt? Det måste ju bero på att de blivit så negativt behandlade att de inte längre trodde på dialog. När man innerst inne känner att man har rätt, som i det här fallet, måste man ju visa det på något sätt.
Hur känns det att bli kallad bögmorsa?
– Jag är stolt, mycket stolt. Det är roligt att det gick vägen och att jag fick uppleva framgångarna när det gäller homosexuellas rättigheter. Nu får jag inte vara med i riksdagen och trycka på knappen för att homosexuella ska få adoptera barn. Men det känns himla kul att ha kommit såhär långt innan man går i graven.

Barbros bästa tips på hur du får en politiker att lyssna:

• Politiker ska känna igen sig - Det gäller att beskriva situationen så att politikern känner igen sig och inte blir rädd. Alla politiker är ju olika. Men det som berör mig mest är brev från enskilda människor där de beskriver sin situation. Det kan också vara en person som kommer fram och säger: Jag måste bara prata i fem minuter med dig. Kan de då få fram sitt problem så att man kan känna igen sig lyssnar jag. Det ska vara lätt att byta plats i tankarna och kunna säga till sig själv: Tänk om det var jag som satt eller stod där istället och hoppet står till en politiker.
• Var tydlig - Politikerna har tusen bollar i luften så det gäller att vara både tydlig och sparsam med tiden. Om du vill ha ett personligt möte, förbered dig ordentligt. Fråga gärna hur mycket tid politikern har på sig eftersom du vet att hon/han har mycket att göra. Säger du det får du dubbelt så mycket tid, åtminstone när det gäller mig. Då har vederbörande förståelse för min arbetssituation och jag struntar i något annat.
• Välj rätt - De politiker som har varit lättast att få med på bandvagnen är de som inte varit beroende av sitt politiska uppdrag, utan har en yrkesbakgrund i botten. Många av de andra vill vara till lags och är rädda för att bli utstötta i sitt eget parti om de driver en kontroversiell fråga. Det är dagens verklighet och då hjälper det inte hur mycket man än pratar eftersom de är rädda om sitt eget skinn. Sedan finns det de som har gått in i politiken av mer ideella skäl och då handlar det om ordval, ta bort myter, rädslor och få dem att känna sig hemma med dig.
• Bli inte förbannad - Om ett brev eller ett möte börjar med att: Ni politiker gör ingenting och ni har aldrig gjort någonting bra. Då får man lite rättshaveristkänsla och reagerar inte lika engagerat som om någon börjar med: Mitt problem ramlar hela tiden mellan två stolar, och sedan beskriver sin situation. Är inledningen negativ slår jag bakut direkt.
• Börja med struntpratet - Under tiden som chef på Socialstyrelsen lärde jag mig att om man ville ha reda på någonting gällde det att sätta sig hos olika personer i lunchrummet. Först är folk väldigt blyga, men om man börjar prata strunt kan det bli väldigt bra samtal. En som jag haft många givande pratstunder med är Carl Bildt, trots att han inte var min partiledare. Vi hade våra sommarställen nära varandra och ett gemensamt problem, nämligen latrinhämtningen. När vi möttes hade vi först några kommentarer kring detta banala ämne men sedan kom vi alltid in på någon viktig politisk fråga. Man börjar med skitpratet och går sedan till väsentligheterna. Jag tror många politiker missar där. Framför allt är det de intellektuella och lite blyga typerna som inte tror att man kan prata skit. Då får man hjälpa dem på traven och börja med lite struntprat.
• Kräv ansvar - De som inte har egna informationskanaler där de kan sprida sina åsikter eller en massa lobbyister som jobbar åt dem, får problem. Det blir ett demokratiskt underskott. Jag har inget bra recept på hur man ska bete sig om en politiker inte kommer på ett möte eller vägrar att svara. Jag tycker bara det är dumt att man inte lyssnar. Är det ett möte kring kontroversiella frågor och om man är en beslutsfattare som berörs av frågan så ska man komma. Man ska inte vara feg och ducka.
• Stör inte i hemmet - Jag ville ha alla samtal och brev till riksdagen. Jag jobbade långa dagar och kom oftast inte hem förrän vid niotiden på kvällen. Hemma vill jag kunna rensa hjärnan och vara ifred. Folk som ringt hem på fredagskvällen, just när vi ska börja middagen, har fått vänta. Man måste ha respekt för att riksdagsledamöter också har ett privatliv som de väldigt väl behöver.
• Kunskap är oslagbart - För att komma i mål är det fyra olika steg du ska ta dig igenom: 1. Ha en idé, veta vart du vill komma. 2. Ta reda på all kunskap som finns kring idén och leta efter likasinnade så att ett stödjande nätverk kan bildas. 3. Ställ dig frågorna: Var finns fienden? Och vad har fienden för argument? Kan jag bemöta dem med kunskapen jag har eller behövs det mer kunskap? Den processen kan vara påfrestande men när du har ordentligt med kunskap går du ut i krig. 4. I krig ska du alltid ha en eller två olika strategier och vara förberedd på det oväntade. Det blir aldrig som planerat. Det kan vara nya vänner, fiender eller ny kunskap. Sedan kommer du i mål. Så var det exempelvis med den nya partnerskapslagen. Under arbetet fick jag bajs i posten, hotbrev och vidriga telefonsamtal. Men det var ändå värt det. Under kalaset i Humlegården i centrala Stockholm kände jag mig väldigt stark. Och har man väl varit med om det en gång ger man sig inte så lätt i nästa fråga man vill driva.