Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Kommando Facket | quistbergh.se

Kommando Facket

En version av denna text har tidigare publicerats i: ETC 4/2000. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/86]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Värsta mardrömmen eller bästa konfliktlösaren. Företagens åsikter om facket går isär. Men i tider av sämre anställningstrygghet, taskig löneutveckling, hot istället för samförstånd finns det jobbare som vågar säga ifrån. Frances och alla de andra på Stockholmsbagaren vägrar lägga sig.

Text: Fredrik Quistbergh 


– Idag verkar många företag mest se sina anställda som en börda, säger Frances Tuuloskorpi.
– Trots alla nedläggningsramsor förutsätter arbetsgivare att folk ska sköta jobbet med entusiasm. Visst måste det löna sig att driva ett företag. Om ingen skulle köpa brödet vi bakar har vi inga jobb att gå till. Men det drabbar alla, och inte minst kvalitén på vårt arbetsresultat, om avkastningsraven hela tiden höjs så att folk till slut måste krypa på golvet för att klara av jobbet. Vi bidrar till att hålla arbetslivet friskt genom att stå fast vid våra krav.
Frances Tuuloskorpi är medlem i Livsmedelsarbetareförbundet och har arbetat på Stockhomsbagaren – som är en del av brödjätten AB Skogaholms Bröd som i sin tur tillhör livsmedelskoncernen Cerealia – i 22 och ett halvt år. Under många av dessa år har hon suttit som ordförande i den lokala Livsklubben. Det var en självklar sak att engagera sig fackligt.
– Jag blev förälskad i arbetskamraterna och förbannad på arbetsförhållandena, säger Frances.
– Det första jag gjorde var att föreslå en fem minuters paus på min avdelning. En del av arbetskamraterna reagerade först med rädsla och aggressivitet. Det tog ett år innan vi kunde enas. Men jag tror att man måste börja på den nivån där man befinner sig, exempelvis på sin egen avdelning.

Sakta men säkert började en tuffare fackklubb ta form. Visst var det en hel del tjat och gnat. Visst var de osams och klubbens styrka gick upp och ner. Men ofta kunde de enas efter diskussioner och omröstningar. Tillsammans blev de starkare och starkare.
Efter ungefär tio års målmedvetet arbete började de vinna förhandlingarna. Helt plötsligt hade företaget facket mittemot sig – inte under. Svaret blev att försöka säga upp Frances på grund av ”obstruktion”.
I förhandlingsprotokollet från 1988 bedyrar företaget att facklig verksamhet är viktigt. Men sedan finns följande att läsa:
”Frances Tuuloskorpi har däremot bedrivit facklig verksamhet både såsom därtill utsedd facklig företrädare och på senare tid av eget intresse på sätt som utgör en direkt störning med tanke på hur det fackliga samarbetet tidigare bedrivits på Stockholmsbagarn eller inom Skogaholmskoncernen i övrigt.
Såväl muntligen som skriftligen uttrycker sig Tuuloskorpi ytterligt provokativt.”
Svaret från arbetskamraterna var glasklart: Vi strejkar om ni driver igenom det här! Företagsledningen fick fyra dagar på sig att tänka över sitt beslut. På den fjärde dagen gav de med sig och Frances fick jobba kvar.
– Förtroendet från arbetskamraterna gav mig mycket. De saker man kämpar för både ger och tar kraft. Det var bara att kämpa vidare.
Några år senare blev hon erbjuden ett jobb som produktionslogistikchef. Trots att det skulle innebära minst dubbelt så mycket i lön tog hon det inte.
– Nej, det intresserar mig inte det minsta. Dessutom drog de flesta av cheferna en kort tid efter när de misslyckats med sina nedskärningsplaner. Det hade naturligtvis gällt mig också, om jag jobbat för dem.

Idag är nästan alla de cirka 200 anställda på Stockholmsbagaren med i facket. Trots olika bakgrund – här jobbar svennar, finnar, eritreaner, kurder, turkar, jugoslaver, thailändare, iranier, med flera – enas man. Hälften av de fackligt aktiva har invandrarbakgrund. 25 procent av de anställda är kvinnor och två av åtta i klubbstyrelsen är tjejer. Bland de som står utanför återfinns helgjobbarna och enstaka personer som inte vill gå med av personliga skäl.
– Folk ska inte tvingas in i facket utan man måste själv inse varför man ska gå med. Om det kommer en nyanställd som inte vill gå med brukar jag inte ge mig in i någon debatt. Utan säger: Okej, vi kan prata igen om ett halvår. Oftast vänder det av sig själv. Men det är klart att folk tycker olika och vi gör inte alltid rätt. När det blir fel i någon fråga så är det ofta för att vi i styrelsen missat att rådgöra med de berörda medlemmarna.
En av alla saker klubben lyckats driva igenom under åren är 35-timmarsvecka, med betalt för 40 timmar, för alla skiftarbetare. Men den senaste tiden har det mest handlat om försvarsarbete.

I maj månad 1995 presenterade företaget en nedskärningsplan som gick ut på att 70 personer måste bort. Om inte facket accepterade nedskärningarna skulle verksamheten lägga ner. Facket accepterade inte företagets plan och menade att nedskärningsplanen var orimlig. Företaget svarade att det inte fanns några alternativ och började med att säga upp två medarbetare med specialtjänster som tillhörde arbetsledarfacket.
I början av juni presenterade Livsklubben ett motförslag med en mycket mindre nedskärning som skulle lösas med naturliga avgångar och krävde att de två som blev uppsagda skulle ha sina jobb tillbaka. Dessutom varnade de anställda för strejk. Företaget sa fortfarande nej och avslutade de lokala förhandlingarna.
I mitten av juni genomförde tre fjärdedelar av all personal en vild strejk under 24 timmar i protest mot företagets plan och att förhandlingarna avbrutits. Livsklubbens styrelse stod utanför den vilda strejken men hade ”förståelse” för aktionen. Regionchefen Bjarte Fugelnes kommenterade det hela såhär:
”På alla andra Skogaholmsenheter har slimningen av organisationen gått utan problem. Konkurrensen tvingar oss att ta bort folk innan det går för långt. Det handlar om en långsiktig överlevnad.” (DN 950617)
Efter strejken återupptogs förhandlingarna.

Med facit i hand var det arbetarna som tog hem segern. Det blev bara en mindre nedskärning och den löstes med naturliga avgångar. Och företaget finns fortfarande kvar.
Men straffet för de som strejkade blev hårt. Arbetsdomstolen satte skadeståndet till 148 800 kronor, eller 2 400 kronor per person. En solidaritetskommitté bildades och bidrag från andra fackklubbar och privatpersoner över hela landet strömmade in för att betala strejkböterna. 110 069 kronor kom in från andra, resten fixade de själva genom att ha loppmarknad, samla tomburkar och sälja lotter.
– Det gäller att inte lägga sig i underläge mot någon. Det gäller att se sin egen styrka. Facket är knutet till och försvagat av aktieintressen, partiintressen och karriärintressen. Ute på arbetsplatserna går de lokala klubbarna ofta i företagens ledband och rycker bara lite försiktigt i kopplet. Ibland verkar det som om det vore företagets fack, inte medlemmarnas. Folk tar för givet att de är i underläge. Men många, liksom vi, ser oss som jämbördiga.
Erfarenheterna från den fackliga kampen har Livsklubben samlat till något man kallar för ”Folkrörelselinjen”. En modell att anpassa efter varje arbetsplats speciella behov. Här är en sammanfattning:

1. Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
”Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.”

2. Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
”Vi använder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte–enkät–möte–omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem!”

3. Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
”Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ’de som tycker som jag’ eller ’de mest medvetna’. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ’längst fram’ och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ’längst bak’ i rörelse – då driver de alla andra framför sig.”

4. Ta med folk det gäller i förhandlingar.

”När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet.”

5. Gå tillbaka till medlemmarna när det skiter sig.
”På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt men det är inte det viktiga. När vi säger att vi går till ’högre instans’, då menar vi att vi går till medlemmarna. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?”

6. Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
”Man måste bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den (får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer).”

7. Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
”Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet. Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ’det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker’. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: Vi vill veta vad just du tycker.”

8. Undvik att dras in i ”fackvärlden”
”Det finns en risk att man dras in i värld för sig. ’Facket’ blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört!”

Men att använda strejk som förhandlingsmetod kan sätta djupa sår i relationen till företaget. Frances har överlevt flera omgångar av chefer på Stockholmsbagaren. En av dem, före detta personalchefen Håkan Nordenberger, förklarade situationen såhär strax innan han bytte jobb: ”Här är det ett evigt förhandlande om petitesser, Det är omöjligt att jobba utvecklande. Det passar inte mig.” (DN 950831)
Frances håller med om att det kan bli låsningar ibland.
– Det finns alltid två sidor av ett problem, säger hon.
– Men det är fortfarande så att ett företag kan ha stor nytta av en fungerande fackförening om de har vett att uppskatta engagemanget. Våra krav har inte varit speciellt hårda. Det har varit vettig introduktion till nyanställda, ett lönesystem baserat på hur många år man jobbat och så vidare. Det rör sig mest om saker som företaget borde kunna genomföra på egen hand.
Hur är det idag?
– Företagsledningen försöker hela tiden genomdriva försämringar. Ibland rör det sig om skitsaker som att ta bort den gratis läsken för lördagsjobbarna. Men folk blir illa berörda av det. Flera sådana smågrejer blir tillsammans väldigt stort. Det är mycket hot och lite förhandlingar.
Fast det är inte bara stenhårda förhandlingar på Stockholmsbagaren. Det finns plats för ett och annat tjuvnyp också. När företagsledningen svänger sig med ord som produktionsomläggning, resultatenhet eller effektiviseringsprocess spetsar facket öronen. Då brukar det vara nedskärningar på gång och folk får sparken. För något år sedan var det amerikanska som gällde och modeorden var ”outsourcing” eller ”teambildning”. I den vevan försökte skogaholmsledningen döpa om allting. Papper till fackklubben från personalavdelningen undertecknades med ”Team Personal”. Svaret kom blixtsnabbt, med avsändare ”Kommando Facket”.

Trots att Frances haft åtta barn (både adoptivbarn, fosterbarn och egna barn) som nu är stora och även arbetar som skribent när tiden räcker till ångrar hon inte sitt fackliga engagemang. Det har inte varit något självplågeri utan hon gör vad som känns rätt, riktigt och roligt. Hon berättar om en grupp städare som var missnöjda med sina arbetsförhållanden men rädda för att ta strid. Fackklubben samlade dem och förklarade att det fanns en klubb där målet var att de skulle möta företagsledningen på lika villkor.
– Med hjälp av kroppsspråket visade vi att här ska vi inte gå med böjda ryggar och titta ner i marken. Istället ska vi kunna sätta näsan i vädret och sträcka på oss. Det hjälpte, de började agera och blev utsatta för både hot och knäppa arbetsledare. De fick igenom en hel del förbättringar av sina villkor och i konflikten 1995 var städarna en av de mest pådrivande grupperna.
Idag är städjobben outsourcade. Men Frances och alla de andra på Stockholmsbagaren kämpar vidare.

Fotnot: Livsklubben på Stockholmsbagaren har en egen hemsida. Internetadressen är: http://surf.to/Livsklubben


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev