Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 "Terroristerna" | quistbergh.se

"Terroristerna"

En version av denna text har tidigare publicerats i: ETC 2/2000. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/79]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Det finns ett hot mot rikets säkerhet. Misshandel och brinnande lastbilar är bara början, snart förgiftar de vår mat. Unga välorganiserade aktivister bryr sig inte ett dugg om djuren. Med terror och ny teknik vill de störta samhället. Är det verkligen sant? ETC har träffat de militanta veganerna.

Text: Fredrik Quistbergh 


Snutdjävel det här är mobb! Ta och skaffa dig ett riktigt jobb! Slagorden haglar. Fyra poliser försöker göra det omöjliga och upplösa den levande högen av 50-talet aktivister. Aktivisterna går inte till motangrepp men de kramar och klamrar sig fast i varandra så gott det bara går. Batongerna kommer fram, dunk, dunk, dunk.
– Kampen går vidare...
– FÖRTRYCKET SKA KROSSAS!
Men det här är varken olagligheter eller polisbrutalitet. Det är bara på låtsas. Ett rollspel, en lek på ett slitet trägolv i en gammal teater. Nästa övning innehåller tre levande högar och fem poliser som går loss med låtsasbatongerna av mjukplast. En av »poliserna« går ordentligt in i rollen.
– Nu måste vi skingra de här jävla veganerna, kom igen!

Det är aktionshelg mot djurförtyck i Linköping. Årets tema är Köttindustrin och det har lockat ett 100-tal kämpar från hela landet. Alla är unga, från 13 upp till 25 och snittet ligger gissningsvis runt 18 år. Trots sovsäckar, kläder och liggunderlag huller om buller på golvet i den gamla teatersalen finns det ett och annat som röjer den vanliga lägerlunken. En lista på vilka bilar och registreringsnummer polisen brukar använda sig av är uppsatt på väggen. I inbjudan till aktionshelgen rekommenderades maskering i form av solglasögon och mössa för den riktigt skygge.
Det säljs tidningar som innehåller tips om hur man bäst sätter eld på en bil och som uppmanar till sabotage på restauranger som serverar kött genom att helt enkelt hälla snabbtorkande cement i toan.
De militanta veganernas metoder och mål debatteras flitigt. Här är ett exempel:

»Den ökande djurrättsterrorismen är mycket oroande. Den speglar en klar trend bort från tolerans i betydelse respekt för andra människors rätt till liv och egendom. Och frågan är om de inte också därigenom underblåser ett övermänniskoideal som normalt bara brukar associeras med rasistiska ideologier.«
(Ingemar Nordin, docent vid Linköpings Universitet i Svenska Dagbladet 981103)
Men om man bara koncentrerar sig på sabotagen, läser eller hör om hur de militanta veganerna trappar upp våldet blir bilden väldigt snedvriden. Låt oss därför reda ut några vanliga missförstånd. Att vara vegan betyder att man inte äter kött, fisk, ägg och undviker andra produkter från djurriket. Långtifrån alla de 25 000 människor i Sverige som uppger att de är veganer släpper ut minkar, krossar fönsterrutor eller demonstrerar. Tvärtom är det bara en bråkdel. Av denna grupp aktiva är det ett fåtal som begår eller stödjer allvarliga brott. Säpo har uppskattat dem till cirka 100 personer, kanske är de ännu färre. Fast en sak är säker, en hel del av dem som utmålas som terrorister, övermänniskor och samhällsomstörtare ligger här och krälar på det slitna trägolvet. Vid sidan om sitter de utan färgat hår, ring i mun, tunga eller näsa och alla som inte riktigt vågar hoppa med i de kramiga aktionsförberedelserna. De stirrar med stora nyfikna ögon.
Terrorister? Nja, knappast.

Den gemensamma nämnaren är sättet att se på djuren.
– Känner man sympati för djuren går det inte att äta upp dem.
– Jag skiter ju inte i människor bara för att jag bryr mig om djurens rättigheter. Djurförtrycket är väldigt stort, både kvalitativt och kvantitativt. Kvalitativt för att de utnyttjas så grovt, de låses in, folk gör olika försök på dem, flår, styckar, säljer och käkar upp dem. Kvantitativt för att det är så många miljoner varje år.
– Djuren kan inte välja, därför måste vi kämpa för dem.
Det är några av svaren vid en rundfrågning bland deltagarna på aktionshelgen. Men steget från att vara vegan till att stjäla minkar, hundar eller hönor är långt. Så här beskriver en aktivist från Djurens Befrielsefront känslan vid en fritagningsaktion:

»Min blick möttes av en höna, känslan jag då upplevde går inte att beskriva, men jag visste att vi skulle lämna henne på detta hemska ställe för våra kartonger var fulla med andra hönor vars öde skulle gå mot en bättre framtid.
Med snabba steg begav vi oss till bilarna med varsin kartong full med hönor och körde iväg. När vi kört till deras nya hem och lämnat dem där gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Lyckan spred sig i hela kroppen när man såg dessa FRIA individer. Detta är en känsla som inte går att förklara.
Där gick de för första gången. Utrymmet i deras burar hade inte tillåtit detta. Men nu flaxade de och ja de var FRIA…..
Alla som äter ägg borde besöka en sådan ?äggfabrik?.
Alla som har ett hjärta hade gjort samma sak som vi gjorde.
Men nu då? Är jag en militant vegan? Är jag en brottsling?
Jag har ju räddat liv! Hur kan det vara olagligt?«
(Ur krönikan ”Är jag en militant vegan?” från nättidningen vegan.nu.)

Inne i teatersalen försöker man få slut på den sista av rollspelsövningarna. För nu är det hög tid att planera eftermiddagens aktioner och alla samlas till slut på golvet. Först ska det bli demonstrationståg genom stan, sedan tal på Lill-torget och in i det sista diskuterar man om det ska hända fler grejer. Vilket är bäst, att blockera ingången till McDonald’s eller köttdisken på en livsmedelsaffär? De flesta börjar bli riktigt möra eftersom samma diskussion höll på fram till klockan halv tre igår natt.
– Vi måste komma till ett beslut nu, säger mötesledaren.
– Men är det verkligen nödvändigt, dels blir det ju böter och så måste vi fråga oss vad vi verkligen uppnår med en blockad, säger en annan.
– Jag tycker inte det är demokratiskt att vi pratar i en så här stor grupp, säger en tredje.
När alla beger sig av till demonstrationen är det ingen som har riktigt kläm på vad som är bestämt.
– Det här är ju yrkesdemonstranter, förklarar Linköpingspolisens insatschef Per-Åke.
– De är anti allting, anti-porr, anti-kött, anti-rasism.
– Anti-rasism är ju okej, säger en man i ljusbrun mockajacka som kommer från spaningsenheten.
– Men det här är väl att ta i. Vet du att man inte ens får ha film i kameran för de där. Den innehåller någonting med djur och så vill de att vi ska ta alla bilder digitalt.
Polisen är på plats och enligt Per-Åke är de ”tillräckligt många”, vilket senare visar sig vara en hel del. Scan-fabriken står under bevakning, veterinärsjukhuset likaså och ett dussin poliser är redo vid olika McDonald’s-restauranger. Det finns bara ett tillfälle då Linköpingspolisen har ett pådrag som kommer i närheten av detta. Nämligen då något av Stockholmslagen kommer på besök för att spöa LHC i ishockey. Men på senare tid har laget börjat vinna igen och trots att poliserna är fans ser de helst en resa ner i seriesystemet.
Mannen i mockajackan tar bilder och filmar hela tiden. Pratar om att den där känner han igen och den där har vi koll på.
– Jag fattar inte varför de maskerar sig med luvor och sjalar, säger han.
– Tänk om det kunde vara som i Danmark och Tyskland där det är förbud på sånt. Man undrar ju vad de har att dölja.
Per-Åke förklarar det stora pådraget med att de måste skydda demonstranterna mot nazister, det har hänt att det blivit bråk förut.
– Sedan är ju det här anarkister, säger han.
– De måste hållas kort. Börjar det krossas rutor och sånt måste vi säga till direkt. Annars kan det bli kaos.

Och trots att det där med krossade rutor i stan aldrig hänt i samband med en öppen demonstration mitt på dagen är oron förståelig. De ungdomar som låg och kravlade på trägolvet i den gamla teatersalen för en stund sedan har nu samlats till en stor klump. Nu ser de inte så olika ut längre. Alla har ungefär samma mörka kläder. De drar munkjackornas kåpor över huvudet och är taggade när de går Linköpings gator fram och ropar sina ramsor och slagord.
– KÖTT ÄR MORD, KÖTT ÄR MORD, KÖTT ÄR MORD.
Flygbladen går åt under de första fem minuterna. Bristen beror på att det gick åt så många under gårdagens manifestation för alla döda djur. Till dagens demonstration har ingen hunnit trycka upp nya. Intet ont anande lördagshandlande linköpingsbor ser mer skrämda än nyfikna ut när de kommenterar den udda samlingen.
– Va svarthåriga de är.
– Och tänk på vad det kostar med alla poliser.
– De ser ju så undernärda ut allihop, de skulle nog behöva lite kött.
Demonstrationståget når Lill-torget, det hålls ett kort tal om hur djur dagligen utnyttjas för att det finns folk som tjänar pengar på det. Några av aktivisterna försöker prata med poliserna som verkar lättade över att det hela är över och gick så smidigt.

Då sprider sig plötsligt aktivisterna åt olika håll. Polisen fattar först ingenting, det här fanns det ju inget tillstånd för, men de samlar sig och hoppar in i bilarna. McDonald’s är målet. Fast när aktivisterna väl är på plats har ett tiotal poliser hunnit före och blockerar ingången. Positionerna är låsta, alla står och skruvar på sig tills några av aktivisterna dyker upp på taket tvärs över gatan och vecklar ut en banderoll med texten: Bli vegan. Massan mittemot jublar och börjar med slagorden igen.
Två TV-team filmar, mannen i mockajackan filmar, fotografer plåtar och det skrivs i blocken. Alla står och bevakar varandra.
Efter någon halvtimma börjar de flesta av aktivisterna frysa och vill tillbaka för att äta. Det mest dramatiska inträffar faktiskt när alla ska ner från taket. Eftersom det är ungefär tre och en halv meter upp i luften är det några som inte vågar hoppa ner. Till slut är det en ensam tjej kvar och hon tvekar länge och väl och vill inte ta sig ner fönstervägen där hon kom upp eftersom det står en polis där. Efter ett bra tag går hon dock, under spridda burop, till polisen i fönstret.

Väl tillbaka i den gamla teatersalen är stämningen frustrerad. Ett stormöte pågår där de stora frågorna är vad som ska göras ikväll och hur böterna på 2 000 kronor för den olagliga demonstrationen ska betalas. Den eviga diskussionen om mål och syfte går igång igen. Några delar upp sig i smågrupper för en utvärdering, andra är mer intresserade av snubben som kommit för att sälja begagnade vinylsinglar.
– Synd att ni lämnar oss redan nu, säger en kille
– I natt blir det riktigt kul. Då ska vi ut och spraya slagord och måla övergångställen.
Kampen går vidare.

 

FAKTA: DJURRÄTTSBROTTEN
• 1997 registrerade Säpo 340 fall av djurrättsbrott, 1998 var siffran 319.
• De vanligaste brotten under 1997 och 1998 var klotter och skadegörelse. 1997 stod klotter och skadegörelse för 222 av alla brott, 1998 var siffran 176. De vanligaste fallen av skadegörelse är krossade rutor på pälsbutiker och klisterlappar med texten: ”Varning! Denna förpackning innehåller likdelar av ett torterat och mördat djur”.
• 1998 anmäldes totalt 1 190 812 brott i hela landet. Djurrättsaktivisterna står alltså för 319 av dessa.
• De grova brotten har minskat drastiskt mellan 1997 och 1998. 1997 anmäldes nio mordbränder och året efter var siffran fyra. Antalet anmälda fall av misshandel minskade från fyra till två och våld mot tjänsteman minskade från elva till ett brott.
• Trenden är att aktionerna blir allt öppnare. Under 1998 utfördes flera öppna fritagningsaktioner mot mink- och hönsfarmer. Med öppna aktioner menas att aktivisterna före eller efter brottet frivilligt anmält sig själva.
• De militanta svenska djurrättsaktivisterna har hämtat inspiration från främst England. 1976 bildades Animal Liberation Front (ALF) av ett gäng som tidigare utfört så kallade jaktsabotage. Djurens Befrielsefront (DBF) startades 1985 och är idag en förgrening av ALF. DBF stödjer aktioner som följer deras riktlinjer och olika grupper kan använda sig av namnet.

Stämmer Säpos statistik?
Detta talar för att Säpos siffror är för höga och anklagelserna för grova:
1. Det rör sig enbart om anmälda brott. Statistiken säger ingenting om hur många brott djurrättsaktivisterna faktiskt blivit dömda för. ETC har begärt att få ta del av Säpos fullständiga statistikunderlag, men Säpo vägrar att lämna ut materialet.
2. Brotten registreras på anmälarens uppgifter. Det händer att den första brottsrubriceringen visar sig vara felaktig eftersom den endast bygger på offrets uppgifter. Vid närmare polisutredning brukar rubriceringen mildras.
3. Att det enbart rör sig om anmälda brott är en lögn. Säpo tar även med sånt de får reda på via polis och medier. Det behöver alltså inte finnas en anmälan bakom, för att det ska räknas som ett brott.
4. Det är inte bevisat att djurrättsaktivisterna ligger bakom alla brotten. Vem som helst kan exempelvis mordhota någon via brev eller e-post och kalla sig för militant vegan.
5. En i medierna ofta förekommande jämförelse är att det 1986 begicks 85 brott och 1997 var siffran 340. Men eftersom Säpo omarbetade sina metoder 1997 menar de själva att siffrorna inte är jämförbara. Att det skett en klar ökning av djurrättsbrotten mellan 1986 och 1997 råder det dock inget tvivel om.

Detta talar för att Säpos siffror är för låga:
1. Mörkertalet är stort. Enligt Säpo är det många som inte vågar anmäla brott av rädsla för att bli uthängda i medierna och därigenom riskera att utsättas för ytterligare hot.
(Källor: "Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet", Säpo, 1998 och 1999.
"När skymningen faller - din guide till DBF" samt statistik från BRÅ.)

Riktlinjer för Djurens Befrielsefront

• Att befria djur från inrättningar som förtrycker dem, t ex laboratorier, djurfabriker, pälsdjursfarmer, etc, och att när det är möjligt placera dem i en bra miljö där de får leva ett naturligt liv, fritt från lidande.
• Att tillfoga ekonomisk skada för dem som profiterar på exploatering och utnyttjande av djur.
• Att avslöja grymheterna och de fasansfulla gärningar som sker mot djur bakom låsta dörrar, genom att utföra ickevålds direktaktioner och fritagningar.
• Att ta alla nödvändiga åtgärder för att inte skada något djur, mänskligt som ickemänskligt.
(Källa: När skymningen faller – din guide till DBF)

 

 

 

AKTIVISTERNA: ANNA
Anna är 19 år gammal och kommer från Göteborg. Hon går en teknisk gymnasieutbildning för att bli metallarbetare och bor tillsammans med några kompisar i ett kollektiv där alla är veganer. Flera av vegankompisarna är även med på aktionshelgen. Det var också kompisarna som fick henne att börja tänka på varför hon åt kött.
– Jag kände ju sympati för vissa djur, säger hon.
– Och så frågade jag mig själv varför jag inte skulle göra det för alla djur.
Men innan engagemanget för djurens rättigheter tog fart på allvar gick hon ett tag i lantbruksskola, en period Anna helst vill glömma.
– Det var jättejobbigt att se djuren stå uppbundna och inomhus mesta av tiden. En dag när slaktaren kom och hämtade en ko blev det väldigt tydligt för mig att djuren förstår vad det handlar om. Just när de skulle gå började kon sparka på slaktaren, sedan vägrade hon följa med. Kossorna som stod bredvid och tittade på mådde dåligt i flera dagar efteråt.
För lite över ett år sedan var hon med på en olaglig aktion. En kompis berättade att det var några som tänkte göra en grej mot en köttaffär. Anna fick ett telefonnummer och sedan träffades de en kväll och planerade det hela. Mitt i julruschen slog de till. Gruppen »Solidaritet över artgränserna« blockerade köttdisken på Ica Maxi stormarknad i Göteborg.
– Det var en symbolisk handling, själva blockaden fyller ju ingen direkt funktion eftersom de som ville ha kött lika gärna kunde gått till frysdisken. Men vi ville få upp folks ögon på hur djuren behandlas. Vi var två stycken som ställde oss framför köttdisken med en banderoll och de andra delade ut kakor och pratade med dom som var i affären. Eftersom det var på eftermiddagen var folk rätt så stressade, de ville handla och åka hem. Gamla gubbar kom fram och knuffade på oss för att ta köttet. En som jobbade på affären blev arg och sa att vi inte hade någon rätt att ställa oss i vägen. Att det var upp till dem om de ville köpa kött.
Ska man inte få välja själv om man vill äta kött?
– Nej, det tycker jag egentligen inte. Det finns ingen som har rätt att ta någon annans liv, inte du heller. Det är ingen som har rätt att ta någon människas liv bara för att man tycker det är okej.
Aktionen var helt öppen, gruppen hade till och med skickat ut ett pressmeddelande innan och talat om tid och plats. Men efter ett tag blev det nog för affärsinnehavaren, polisen kom och sa till dem att gå därifrån.
– Vi vägrade, då släpade de in oss i polisbilarna och sedan blev vi släppta i en annan del av staden.
Efter det la polisen ner förundersökningen och gruppen upplöstes. Ett eventuellt straff var hon aldrig rädd för.
– Nej, jag tycker inte att vårat straff går att jämföra med vad djuren får utstå.
Vilka metoder är okej?
– Jag tycker det är viktigt att göra olika saker. Det är bra att göra aktioner där man kan prata med folk men det är också viktigt att göra anonyma aktioner för de djur som plågas idag. De mår inte bättre av att vi i framtiden kanske inte äter upp dem. De behöver hjälp idag och därför är direkt aktion det bästa för dem just nu.
Hur långt kan man gå?
– Vet inte riktigt... jag skulle aldrig klara av att skada någon. Jo, kanske om jag såg någon misshandla sin hund ute på stan. Då skulle jag kunna tänka mig att använda våld för att få den personen att sluta slå hunden.

 

 

AKTIVISTERNA: PIA & NIKLAS
– Jag har verkligen försökt arbeta efter så kallade demokratiska former, berättar Niklas.
– Gått igenom allt det där med protestkort, protestbrev, möten, prata med politiker, bli hånad av politiker, försöka arrangera demonstrationer, försöka få tillstånd till demonstrationer och inte få det, bli slagen av polisen när man haft demonstration ändå och sedan bli gripen. Det har varit väldigt mycket arbete för lite resultat. Utomparlamentarisk aktion är ett komplement till de vanliga sätten och fungerar mycket bättre ibland.

Pia och Niklas är i 20-årsåldern och kommer från Stockholm. Bägge vill vara anonyma och heter i verkligheten något annat. De har också varit med på helgens aktiviteter i Linköping men är väldigt försiktiga med att avslöja detaljer om andra aktioner de gjort.
– Jag tycker det finns en väldigt märklig dyrkan för olagliga saker, säger Pia.
– Speciellt medierna beskriver det ofta som att det fantastiska är att man bryter mot lagen. Men det är inte kul att bryta mot lagen. Det finns en anledning till att jag gör det och det är absolut inte för att det är coolt, häftigt eller att man får en kick av det. Helst av allt skulle man bara vilja sitta och titta på video. Men i vissa fall är det olagliga metoder som behövs.
Hur långt kan du gå?
– Man får inte skada någon eller göra någon illa, det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter att göra någonting bra. Man måste komma ihåg att det är djuren som far illa.

I ETC 1/99 intervjuades Sven-Åke Persson som jobbar med djurförsök på FOA i Umeå. En dag hade han en brandbomb på sin trappa, en annan dag var hans hus nerklottrat och vid ett flertal tillfällen har aktivister demonstrerat utanför hans hem. Men det är inte bara han som utsätts för hot. För tidningen Göteborgsposten (990324) berättar en anonym veterinär som gör djurförsök följande:

»Aktivisterna var hemma och slog sönder alla fönster i villan. Stora gatstenar skadade möblerna i vardagsrummet. Jag fick postförskott jag aldrig beställt. Så fort det knäppte i väggarna hoppade vi till. Vi vågade inte öppna dörren utan att kolla först vem det var. Nu har det lugnat ned sig, men rädslan finns kvar. Jag klarade väl av det, men min familj hade det mycket svårt. Jag vet dock, att många kollegor funderar på att sluta, deras familjer orkar inte längre.«
NIKLAS: Jag har svårt att känna sympati för honom. Det viktigaste är att ingen oskyldig drabbas, att man krossar rutor så att någon annan i familjen kan bli skadad är fel. Det är bättre att ge sig på institutioner och liknande så att det inte blir personligt på samma sätt.
Vi pratar ju ändå om människor som känner sig jagade och mår väldigt dåligt. Det drabbar ju hela familjen.
PIA: De som blivit attackerade personligen har väldigt stort ansvar och kan direkt sluta med det de håller på med. Vi pratar om vuxna tänkande människor och jag är helt övertygad om att de förstår att de gör djuren illa om man skär i dem. Det är skillnad att gå på människor som jobbar på ett stort företag eftersom de bara är vanliga knegare. Det är inte bra att mordhota hela Scans personalkår, så funkar det ju inte.
Finns det inte en risk i att våldet trappas upp med aktioner som personliga hot och att sätta eld på bilar?
NIKLAS: Aktivister i allmänhet har alltid bemötts på ett våldsamt sätt av förtryckare och polis.
PIA: Se på antifascisterna. Först fick nassarna demonstrera men när folk gick ut och sa ifrån på ett jävligt militant sätt fick de i ansiktet att de bara var bråkmakare. Men det går ju inte att låta saker och ting vara, tycker man att det är fel måste man protestera.
Är alla köttätare dåliga människor?
PIA: Jag tycker alltid det är fel att äta kött… men den här frågan är komplicerad. Inuiterna som lever på jakt och inte har något val då? Men vi bor inte på Grönland, vi bor i Sverige där man kan odla och importera grönsaker. Vi har möjligheter att inte äta kött. Och jag ser inte mig själv som en bättre person bara för att jag är vegan. Ibland blir det nästan religiöst när folk säger: snart ska du också förstå och bli vegetarian.
Så varje människa ska få äta vad de vill?
PIA: Nej, jag tycker det är fel att äta kött. Men hur får jag dig att sluta på bästa sätt? Gör jag det genom att tvinga dig eller genom att ge dig den information jag fick.
Får man folk att sluta äta kött genom att gå på gatorna och ropa: Kött är mord?
NIKLAS: Dagens aktion var rätt meningslös, den hade inget syfte.
PIA: Den spädde bara på folks fördomar. Kött är en slentriangrej, man föds in i det. Jag har också ätit kött.
NIKLAS: Linda McCartney har sagt att om slakterierna hade glasväggar skulle alla vara vegetarianer. Jag tror det ligger någonting i det. På platser där djur förtrycks är det låsta dörrar, fördragna persienner, galler och staket runt om. Det är någonting som inte ska ses, för om det ses av vanliga människor kanske de inte vill ha det längre.
Men om man kritiserar slakterierna för att inte vara öppna, vad ger er rätten att utföra anonyma aktioner?
PIA: Det beror på att jag inte har någon respekt för den lag som säger att det är rätt att förtrycka djur. Mitt sunda förnuft säger mig att jag ska hjälpa djur från att bli mördade. Det spelar ingen roll om det finns en lag som säger att det är fel.

Genomgående kommer både Pia och Niklas in på sveket från de etablerade. Myndigheter, organisationer och politiker har vänt dem ryggen och lyssnar inte. Bägge har tappat tron på parlamentarismen och skulle aldrig kunna tänka sig att gå och rösta. En av anledningarna till uppgivenheten är tillämpningen av djurskyddslagen.
NIKLAS: Vi har en bra djurskyddslag i Sverige, den bästa i hela världen sägs det. Djuren ska födas upp på ett naturligt sätt. Men det är ju bara att titta på hönor, minkar och rävar i burar. Minken vill kunna simma, men det finns inget vatten i burarna. Hönorna ska kunna flaxa och leva i flock med en tupp, men de sitter tre-fyra stycken i en bur som är jätteliten. Lagen säger att så får det inte vara men ändå är det så. Systemet är fel, det gynnar bara dem som har makten.
Hur ser idealsamhället ut?
NIKLAS: Det är jättesvårt och jag har ingen perfekt lösning. Men jag tror att de som berörs av besluten måste kunna vara med och påverka. Drömbilden är att världen är så fri från förtryck som möjligt men jag vet inte exakt hur det politiskt skulle se ut.
Skulle ni få tillbaka förtroendet om djurskyddslagen följdes?
PIA: Nej, jag tror inte att allting skulle lösas bara för att djuren skulle bli fria eller få det bättre. Det finns ju andra förtryck som hänger ihop med det. Varför förtrycks djur? Jo, någon tjänar pengar på det. Varför förtrycks kvinnor? Jo, någon tjänar pengar på det. Jag är inte ute efter att störta samhället och skapa en veganstat. Jag vill med hjälp av andra människor bygga ett samhälle. Fler måste inse: fan vad fel det här är, det måste jag göra något åt. Och om Säpo eller andra ser det som ett hot får de väl göra det.
NIKLAS: Samhället försöker ju försvara det system som vi vill ha bort. Jag kan förstå att de ser oss som ett hot eftersom de inte skulle behövas i vår perfekta värld.
PIA: Nazisterna slår ju till med vapen och har dödat folk. Men först nu säger Säpo att de ska ta i med krafttag och alla reagerar. Fast nassarna har ju i hur många år som helst misshandlat invandrare, homosexuella och utgjort ett hot mot vänstermänniskor. Men det har inte hotat systemet. Det som de gör är ofta riktat mot individer fast det verkar inte Säpo bry sig om. Men när man attackerar ett företag blir det världens pådrag från deras sida.
NIKLAS: Det är svårt att vara aktiv när man får en viss stämpel på sig. När medierna skriver om militanta veganer blir det problem hemma. De skriver också att det alltid bara är ungdomar, men jag har varit på flera demonstrationer där i alla fall hälften är i 30- till 40-årsåldern. Mitt eget engagemang går i vågor. Ibland känner jag mig så maktlös att jag funderar på om det inte är bättre att gå hem och vara vegan för sig själv och strunta i att säga ifrån.

 

FÖR VEM ÄR DE FARLIGA?

POLITIKERN
»Man kan nå de ungdomar som finns i frontlinjen och vilkas engagemang i en sakfråga har förlett dem till att även bli indragna i den typen av kriminalitet, men de som står bakom och som inte är intresserade av vare sig miljön eller djurens rättigheter utan som är intresserade av att skapa anarki i vårt samhälle är inte beredda att ställa upp i en öppen debatt i ett demokratiskt samhälle. Det är inte deras syfte och deras metod. Men vi skall fortsätta kampen mot det här, för detta är ett hot mot vårt samhälle och mot de demokratiska strukturerna.«
Laila Freivalds (s), justitieminister i en interpellationsdebatt 981127.
ETC har sökt justitieministern för att få svar på hur hon idag ser på djurrättsrörelsen och hur hon vet att aktivisterna inte är intresserade av vare sig miljön eller djurens rättigheter. Dessutom skulle det varit riktigt spännande att få veta vilka ”de som står bakom” är och varför löftet om att alla höns skulle ut ur burarna inte blivit verklighet. Men Laila ville inte bli intervjuad om de här frågorna och lät via sin pressekreterare hälsa att hon inte hade tid.

FORSKAREN
– För kött- och pälsproducenter utgör de ett visst ekonomiskt hot, säger kriminologen Janne Flyghed.
– Men att de skulle utgöra något betydande hot för rikets inre säkerhet har jag väldigt svårt att se. Däremot ingår det i Säpos uppgifter att hålla koll på sådant som kan utgöra ett hot i framtiden. Och det kan väl vara det mesta.
Janne Flyghed är en av landets främsta experter då det gäller svensk säkerhetspolis och terroristbekämpning. Just nu jobbar han med en pilotstudie om politisk kriminell ungdom där han gjort omfattande djupintervjuer med bland annat djurrättsaktivister. En bild som ofta träder fram när politiker, polis och medier berättar om djurrättsrörelsen är att det finns en hemlig sammansvärjning som styr de unga aktivisterna. Här är ett exempel från Aftonbladet (981009).

»– Den aktiva kärnan i veganrörelsen består av ett 10-tal individer, de flesta mellan 15 och 20 år. Den spetstruppen rör sig runt i landet och begår brotten, säger Lars-Owe Wärnblom vid polisens kriminalunderrättelsetjänst, Jönköping.
– De sprider också sitt budskap via internet där de lär ut olika sätt att angripa uppfödare och forskare.
– Mycket tyder på att dessa ungdomar styrs av äldre slipade anarkister som inte vill synas.«

Den verklighetsbeskrivningen ger Janne Flyghed inte mycket för.
– Polisen har alltid målat upp den här konspirationen, säger han.
– Under 1950- och 60-talet var det fredsrörelsen och anti-kärnkraftsrörelsen som påstods vara styrda av ett litet gäng proffsdemonstranter där utmärkande drag var skägg och glasögon. Det är inget nytt. Det nya är att fler ungdomar väljer att inte engagera sig i de tunga etablerade organisationerna. Genomgående i de studier jag gjort tycker ungdomarna att de inte kan påverka någonting i en stor organisation. Därför startar de egna små grupper och bildar nätverk. Vissa i en speciell sakfråga och vissa inför en speciell aktion. Det finns personer som går mellan dessa grupper. Men om det skulle vara som de påstår, att ett fåtal personer sköter allt: anti-porr, vegan, plogbillsaktioner, anti-shell och så vidare borde det inte vara så svårt för Säpo att bevisa det.
– Medborgarrättsrörelsen i 60-talets USA blev ju beskylld för kommunistinfiltration, pengar från Moskva och sånt. Man försöker konspirera ihop något för att antingen måla upp dem som mycket farligare än vad de faktiskt är eller ta bort en del av de ideella motiven så att verksamheten framställs som lite smutsig. De ungdomar jag har träffat, oavsett nu vad jag personligen tycker om deras agerande, är väldigt genomtänkta och klarsynta människor. Att de skulle vara inblandade i en stor konspiration som har helt andra syften har jag inte sett något tecken alls på.
Trots det odlas myten fortfarande. När Säpo 1998 för första gången offentliggjorde en speciell rapport om »Brottslighet riktad mot rikets inre säkerhet« klumpades djurrättsaktivister, porrmotståndare och miljöaktivister ihop i en del och kallades för den »autonoma« rörelsen.

I samband med 1999 års rapport förklarade Säpo att hotbilden från djurrättsaktivisterna var så extrem att man nu hade en nationell strategi för att bekämpa de olagliga djurrättsaktionerna. Om en liknande strategi fanns för att bekämpa högerextrema grupper ville Säpo inte berätta. Satsar Säpo mer resurser på militanta veganer än på de som begår rasistiska brott?
– Jag tolkar det inte som en massiv satsning på just veganerna, säger Janne Flyghed.
– Men eftersom det är hemligt hur Säpo fördelar sin budget är det bara de själva som vet exakt hur det ligger till. Dock har de alltid haft koll på veganerna, Antifascistisk Aktion, Socialekologisk Aktion och sådana grupper. Troligen har de lagt lite mer fokus på djurrättsbrott och registrerar på ett annorlunda sätt.
Att militanta veganer hamnade i blickfånget under 1997 och 1998 är mer journalisternas förtjänst än Säpos tycker Janne Flyghed.
– Medierna valde att i större utsträckning fokusera på veganer och vägmaskinssabotörer trots att rasistiska brott och högerextrema grupper ägnas större utrymme i Säpos rapporter. Nu har ju det där vänt och en av förklaringarna till det tror jag är att det förut var mest invandrare och homosexuella som blev drabbade. Plötsligt var det två svenska journalister, två svenska poliser som utsattes för attentat och en syndikalistisk fackföreningsmedlem som blev skjuten.
Kan man kalla djurrättsaktivisterna för terrorister?
– Nej, de är definitivt inte terrorister. Terrorister sysslar enligt min mening med grovt systematiskt våld mot person, och det handlar det inte om här. Terrorist är ett av de begrepp som ofta klistras på en motståndare då det har så extremt negativ laddning. De man sympatiserar med, trots att de kanske använder identiska metoder, kallas för frihetskämpar.

SÄPO
I somras lade säkerhetspolisen fram en nationell handlingsplan mot olagliga miljö- och djurrättsaktioner. I den beskrivs djurrättsaktivisterna som ett hot mot ”vitala samhällsintressen”. Kriminalinspektör Nils-Bertil Hansson, en av dem som var med och jobbade fram handlingsplanen, sa då:

»Med vitala samhällsintressen menar vi väl i första hand livsmedelsförsörjning, infrastruktur och eldistrubition.« (DN 990715)

Djurrättsaktivisterna ett hot mot infrastruktur och eldistribution?
Trots att djurrättsbrotten blivit mindre våldsamma och minskat i antal anses alltså hotbilden vara allvarliare än någonsin. En av dem som bäst kan svara på hur det hela går ihop är Säpos Torbjörn Ekblom som leder arbetet mot aktivisterna.
– Visst är den här brottsligheten ett konkret hot mot vitala samhällsintressen, säger Torbjörn Ekblom.
– Nu kanske brotten går ner ytterligare under 1999 men vi står fast vid den här bedömningen.
Vad menas med vitala samhällsintressen?
– Forskning, vissa företag och enskilda näringsidkare. Idag finns det inte en pälshandlare norr om Örnsköldsvik. De kan inte utöva sin verksamhet på grund av rädsla för brottslig aktivitet från de här människorna. Samhället kan inte bara se på utan det måste in aktiva åtgärder mot de här grupperna.

I Säpos framtidsscenario handlar det om betydligt grövre brott än idag. Bland annat nämns brevbomber och förgiftade livsmedel.
– Vi har sådana tankar i bakhuvudet eftersom de här människorna tar del av vad som händer i utlandet. Rörelsen startades ju av anarkisten Ronnie Lee i England och eftersom det fortfarande kommer influenser därifrån kan vi inte utesluta någonting.
Är det en realistisk bedömning att djurrättsaktivisterna i Sverige börjar använda sig av brevbomber och förgiftad mat?
– Den grövsta delen har ju inte nått Sverige. Kanske hinner vi få hejd på de här kriminella delarna i tid så att vi slipper det.
Det är ingen slump att säkerhetspolisen heter just säkerhetspolisen. Torbjörns formuleringar är försiktiga, mekaniska och balanseras hela tiden för att svara så långt som möjligt och avslöja så lite som möjligt. Men några väl spridda myter bland polis och medier tar han ändå hål på.
Som den att ett fåtal yrkesdemonstranter sköter alla aktioner, vare sig det gäller djurens rättigheter, vägbyggen eller anti-shell.
– Vi vet att vissa är väldigt aktiva och är med på olika typer av aktioner. Men så länge vi inte statistiskt kan säkerställa antalet individer som finns med i de olika grupperingarna är det omöjligt att säga. De som gjort sig skyldiga till brott i samband med vägbygget av Södra länken har vi inte hittat i djurrättsrörelsen eller anti-shell-rörelsen.
Det finns heller ingenting som talar för att det finns någon hemlig sammansvärjning av slipade anarkister som styr de unga aktivisterna.
– Det skulle strida mot deras livsfilosofi att ha någon fast organisation och struktur. Det skulle bryta mot deras idéer när det gäller att alla ska vara med och fatta besluten.
Det finns stora problem med Säpos egen statistik över djurrättsbrotten.
– Man kan inte svära på bibeln att det är djurrättsaktivister som utfört de brott vi fört in i statistiken. Men när det gäller allt polisarbete och underrättelsearbete på de här områdena så ser vi vissa mönster som återkommer.
Exakt vilka dessa mönster är kan Ekblom inte precisera. Han kan heller inte avslöja mer om Säpos metoder än att de samlar in och analyserar information. ETC har talat med djurrättsaktivister som misstänker att deras telefoner är avlyssnade och att post till dem har öppnats.
– Det kan de väl gärna tro, säger Torbjörn Ekblom.

En avgörande fråga är om djurrättsaktivisterna är ett betydande hot mot rikets säkerhet. Polisen anser det, annars skulle inte Säpo bli inkopplade. Men brott mot rikets inre säkerhet definieras så här:

»...verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller hindra medborgarna från att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter.«

På vilket sätt hotar djurrättsaktivisterna att störta samhället?
– Vår uppgift inom Säpo, i samverkan med polismyndigheterna, är att de inte ska påverka beslutsfattare och myndigheter.
De kan alltså utgöra ett hot mot statsskicket i framtiden?
– De slår ju till mot livsmedelsbranschen, exempelvis när de bränner ner Scans bilar. De slår till mot McDonald’s för att de säljer hamburgare och dels för att McDonald’s är en del av det kapitalistiska systemet. Där har du de politiska delarna i det.
Har ni haft för mycket fokus på djurrättsaktivisterna jämfört med olika grupper som begår rasistiska brott?
– För vår del har vågskålen hela tiden legat mycket mer mot rasism- och främlingsfientlighet än de här illegala djurrätts- och miljöaktionerna. Det kan man läsa om i våra rapporter. Men det har getts sken i pressen av att vara tvärtom.
Ska allmänheten vara rädd för djurrättsaktivisterna?
– Nej, det ska man inte vara. De som kan råka ut för de här aktivisterna är de som har kopplingar till djurhantering samt kött- och mejeriindustrin. Både säkerhetspolisen och den vanliga polisen har bra kontroll över aktivisterna i dagsläget. Men den kriminella djurrättsaktivismen är inte död än, den lever i högsta välmåga.


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev