Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 USA lider | quistbergh.se

USA lider

En version av denna text har tidigare publicerats i: ETC 4/1999. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/68]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Direkta aktioner, strejker och bojkotter är enda vägen för att komma tillrätta med de ohyggliga problemen i dagens USA. Orden kommer inte från någon ung ilsken aktivist utan en historieprofessor som snart fyller 80. Howard Zinn - en nagel i ögat på etablissemanget.

Text: Fredrik Quistbergh 


- Den som tittar närmare på USA, under det senaste börsindexet, ser att en stor del av befolkningen lider, säger Zinn.

- En fjärdedel av barnen lever under fattigdomsgränsen, många miljoner är hemlösa, ytterligare miljoner lever i fördärvade bostadsområden och 30 miljoner människor har ingen sjukförsäkring. Allt detta är tecken på ett sjukt samhälle. Ingen kan väl på allvar kalla det en ekonomisk triumf?
Howard Zinn är svår att vifta bort. Inte bara på grund av hans mångåriga forskning och författande utan även för hans bakgrund och djupa engagemang som resulterat i både fängelsestraff och uteblivna lönechecker. Få har som han upplevt ett omvälvande amerikanskt 1900-tal och själv hela tiden varit en aktiv del av det.

 Zinn växte upp i Brooklyns slumkvarter med en rysk mamma och en österrikisk pappa. Bägge jobbade på olika fabriker i New York när arbete bjöds och då andra ungdomar begav sig till college började Zinn jobba i hamnen eftersom familjen behövde pengarna. 21 år gammal tog han värvning som bombflygare, fast besluten att bekämpa Hitlers trupper i andra världskriget.
 Kriget och dess konsekvenser äcklade honom, vilket tillsammans med uppväxttiden finns väl beskrivet i självbiografin ”You Can´t Be Neutral on a Moving Train”.

 Efter militärtjänsten började han studera och doktorerade i historia vid Columbia University. 1956 fick han jobb på Spellman College i Atlanta, då en skola enbart för färgade kvinnor. Förutom att reta gallfeber på de lokala myndigheterna, genom att låta sina elever sitta på whites-only platser vid ett studiebesök i domstolen, skrev han mycket om SNCC (Student Non-Violent Committee) som skulle spela en nyckelroll i den snabbväxande medborgarrättsrörelsen. Men Zinn nöjde sig inte med skriverierna utan var själv med alla de färgade ungdomar som fått nog av att vara förtryckta i sitt eget land och protesterade genom att blockera offentliga platser avsedda enbart för vita, låna böcker på de bibliotek där svarta inte ägde tillträde och gå i jättelika demonstrationer.
 Engagemanget gjorde skolans ledning rasande och 1963 fick han sparken.
 Zinn flyttade vidare till Boston och började undervisa på universitetet där. Snabbt blev han indragen i en annan kamp som också växte sig stor, nämligen antikrigsrörelsen och försöken att få stopp på kriget i Vietnam. Möten, demonstrationer, blockader, flygblad och utväxling av amerikanska krigsfångar. Zinn tillsammans med Jane Fonda, Noam Chomsky, Berrigan-bröderna och tusentals och åter tusentals andra. När han idag ser tillbaka på vad 68-rörelsen – som enligt Zinn pågick mellan 1955 till 1975 – lyckades åstadkomma, gör han det med stolthet.
 – De kämpade ner den rasistiska segregeringen i Södern, stoppade kriget i Vietnam och lyckades få till en ny medvetenhet när det gäller amerikansk utrikespolitik. Ända sedan Vietnamkriget har amerikanerna varit väldigt misstänksamma mot utländska äventyr. Visst har USA fortsatt med sina utlandsoperationer, exempelvis Panama eller Gulfkriget. Men krigen måste nu föras på ett nytt sätt. Mycket snabbt, innan en inhemsk antikrigsrörelse kan växa sig stark.
 Fast det största problemet finns fortfarande kvar att lösa, tycker Zinn.
 – Mycket ont lyckades vi få bort på 50- och 60-talet, men den stora uppgiften misslyckades vi med. En förändring i det ekonomiska systemet, en förändring i distriubitionen av välfärd. De ekonomiska orättvisorna i dagens USA är fasansfulla. Cirka 40 procent av alla tillgångar koncentreras till en procent av befolkningen. Det är ett land där några få lever i ofantlig lyx medan människor i medel- eller underklass inte kan betala hyran och vars barn dör tidigare än de gjort om de levt under skäliga förhållanden.

 Men siffror från Census Bureau, den amerikanska motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån, visar att andelen amerikaner som lever under existensminimum minskar. Visst, de rika blir allt rikare, men de fattiga blir inte fattigare. De amerikaner som lever under existensminimum hade 1997 minskat från 13,7 procent till 13,3 procent. Totalt rör det sig dock fortfarande om 35,6 miljoner människor som lever under existensminimum. Men statistiken från Census Bureau visar också att de fattigaste barnen i dag är både längre och väger mer än vad deras föräldrar gjorde. Är inte USA på rätt väg?
 – Hela frågan om statistik och fattigdomsgränser är väldigt godtycklig. Regeringen vrider och vänder på siffrorna för att du ska få intrycket att det inte är några problem. Men i själva verket är arbetslösheten stor i USA. Bland unga, färgade amerikaner ligger den mellan 20-25 procent. Det finns också väldigt många människor som inte anses fattiga, eftersom de har en lön som når precis över fattigdomsgränsen. Men de bor i dåliga hus och har inte råd med några sjukförsäkringar. I många fall är lönerna så dåliga att en person måste ha flera olika jobb för att klara sin försörjning.
Varför skulle regeringen putsa siffrorna och visa upp en bild som inte riktigt stämmer överens med verkligheten?
 – En drömbild av ekonomin släpper regeringen av kroken så att de inte behöver göra så mycket. De kan fortsätta att ta överskottet från skattepengarna och satsa på exempelvis militären. Men om situationen sågs som akut, där mycket behövde göras för att sätta folk i arbete, då skulle de behöva minska på bidragen till militären och använda dem till exempelvis ett landsomfattande sjukförsäkringssystem, miljösaneringsprojekt och så vidare.

Ett exempel på hur illa amerikansk politik fungerar för de sämst ställda är enligt Zinn den tre dagar långa ”fattigdomsturné” president Clinton gjort under sommaren. Bland annat besökte presidenten Appalacherna, beläget i de södra bergsområdena och indianreservatet vid Pine Ridge i South Dakota. Där är arbetslösheten närmare 75 procent, alkoholismen utbredd, de som har tak över huvudet bor trångt och husen är i dåligt skick.
 – Clinton åker dit och ser att någonting behöver göras. Men de lösningar han föreslår är att ge skattepengar till företagen så att affärerna ska blomstra. Och när affärerna blomstrar ska de anställa folk och på så sätt ska fattigdomen försvinna. Han använder den metod som kallas för trickling-down theory (nedsippringseffekten), det vill säga att man ger pengar till de rika som sedan ska sippra ned till de fattiga. Det är samma modell Republikanerna stått för och använt i många år. Modellen har alltid kritiserats av Demokraterna och de har istället sjösatt satsningar som Roosevelts New Deal på 1930-talet och de stora samhällsprogrammen under 1960-talet. De programmen var direkt till för de fattiga genom offentliga investeringar i bostadsbyggande, utbildning och vård. Då stod Demokraterna för en politik som inte gav bort pengarna till företagen för att sedan hoppas på att de skapar fler jobb.

Clintons turné satte dock USA:s sämst ställda, om än tillfälligt, i fokus. Men annars tillhör amerikanernas massfattigdom, arbetslöshetsproblem eller fyllda fängelser inte vanligheterna i de europeiska mediernas rapportering. Varför nämns denna sida av USA så sparsamt?
 – Det är en bra fråga och gäller inte bara europeiska medier utan även medierna här i USA. Jag tror det beror på att de vill få den amerikanska modellen att framstå som en framgångsmodell giltig även för Europa. De vill inte visa att den här modellen är väldigt uppblåst och inte alls fungerar för miljoner och åter miljoner människor. Ballongen skulle helt enkelt spricka om det avslöjades att det kapitalistiska systemet i landet där det är störst succé är ett land med stor ondska.
Med vetskapen om att du är omgiven av allt detta dåliga, varför bor du kvar i USA?
 – Här finns verkligen något att göra, en massa upplysningsarbete helt enkelt. Just därför att så stor del av medierna är kontrollerade och att den amerikanska befolkningen inte får veta hela sanningen om tillståndet i landet. De fattiga lurar ju inte sig själva, men den stora medelklassen är förd bakom ljuset. Därför blir det än viktigare att olika människor eller grupper för ut den information regeringen inte vill sprida.

 “Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past” (ungefär: Den som skriver historien kontrollerar framtiden. Och den som kontrollerar nutiden skriver historien), är skrivet av författaren George Orwell och citatet används ofta av Zinn. För honom betyder observationen något mycket väsentligt: Om du kan avgöra vad i historien som är viktigt och vad som utelämnas har du ett stort inflytande över människors tankar. De som äger medierna och producerar historieböckerna bestämmer i stor utsträckning de dominerande idéerna.
 – Den historia som unga amerikaner idag får via skolböcker eller TV och tidningar är en historiebeskrivning som glorifierar krig, presidenter och industriledare. Alla de så kallade viktiga människorna i samhället. Förutom att det är fördummande blir effekten att vanliga människor inte ser sig själva som betydelsefulla. Utan ska någonting bra hända i samhället görs det av de med mycket makt och pengar. Och den hållningen till historien går för mig stick i stäv med demokratins grundtanke.

För att få en motvikt till alla de historieböcker eller informationsfilmer som ensidigt hyllar eliten och struntar i arbetarklassen skrev Zinn “A People´s History of the United States”, som kom ut 1980.
 – Vi får lära oss hur många nya stålverk som byggdes, hur många ton kol som utvanns ur gruvorna. Statistiken är väldigt imponerande. När du lär dig om detta blir du väldigt upphetsad och stolt över USA:s ekonomiska under. Men du får inte lära dig om den invandrade arbetskraften, exempelvis irländare och kineser som byggde den transkontinentala järnvägen. De arbetade under hemska förhållanden, 12-14 timmar om dagen, och många av dem dog i hettan. Du får inte höra eller läsa om textilarbetarna i New England, mestadels kvinnor, eller flickor, som började arbeta vid tolv års ålder. Innan de fyllt 25 var många döda på grund av det hårda arbetsklimatet. Det är som om människorna och den arbetsinsats de gjorde inte existerar.
 – Jag gissar att det är farligt för eliten, etablissemanget i USA att lära folk arbetarrörelsens historia eftersom det kanske kan bli en aha-upplevelse för många. Att, jaha, är det så här man ändrar på saker och ting. Organiserar sig, strejkar och gör direkta aktioner. Det finns inga spår av direkta aktioner i dagens historieböcker.
 “A People´s History...” trycktes först upp i några tusen exemplar, men tryckeriet fick snabbt mer jobb. Idag har den sålt i över en halv miljon exemplar och översatts till ett 20-tal språk. Genom boken och uttalanden som: ”Konstitutionen är inte skriven av oss, folket, utan av 55 hyfsat rika vita män” har Zinn fått en ny generation anhängare, exempelvis filmstjärnan Matt Damon och Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, som lika gärna kunde vara hans barnbarn. Och frågorna vid föreläsningar eller seminarier rör sig inte bara om missförhållandena i dagens USA, 68-rörelsen utan även om upptäckaren Columbus – i boken beskriven som en hänsynslös människoexploatör – verkligen var en sådan skurk som Zinn ger sken av.

Anta att Zinns historieskrivning skulle vara den gängse, hur skulle han då gestalta framtiden? Vilka politiska förändringar ska till för att göra USA till ett bättre samhälle?
 – Först och främst gäller det att ändra prioriteringen när det gäller fördelningen av de nationella rikedomarna. Stora summor går idag till överklassen och militären. Skattesystemet borde bli mer progressivt där man betalar skatt efter bärkraft. Man behöver ta pengarna från överklassen och inte satsa dem på militären utan på nya arbetstillfällen, program där alla kan få rätt till sjukförsäkring och miljösanering. Fri utbildning istället för att det ska vara svindyrt att skicka sina barn till college. Det finns väldigt viktiga saker att göra för att USA ska bli ett anständigt samhälle utan massfattigdom och hemlösa. Sådana insatser kräver mycket pengar och de kan bara komma via en förändring av skattesystemet.
Är det realistiskt?
 – Det är bara realistiskt om vi har tillräckligt många människor som är starka nog att jobba för det. Enbart som individer har vi inte så mycket makt. Förändringar i samhället kommer aldrig att ske enbart på grund av några enstaka individers aktioner, utan av organiserade rörelser där resultatet blir större när många individer samlas till en nationell styrka. Det behövs en starkare fackföreningsrörelse, miljörörelse och arbetarrörelse. Alla små kvinno-, miljö- och fredsgrupper som finns behöver gå samman i en ny stor landsomfattande rörelse. Den enda anledningen till att Roosevelt-regeringen drev igenom viktiga lagar på 1930-talet var rädslan för massuppror över hela landet. Den rädslan måste återskapas om något ska hända i USA idag. Jag tror på direkt aktion eftersom det politiska systemet i sig är otillräckligt.
Varför kan inte det politiska systemet ändras?
 – I USA sätter staterna upp alla mekanismer och reglerna där gör det omöjligt för ett tredje parti att ställa upp och få fram en motkandidat. Du har en situation där det kostar en massa pengar för att driva en presidentkampanj och bara de två största partierna får stora bidrag eftersom de är de enda som anses ha en realistisk chans att vinna. Enda gången vi haft en tredje kandidat som fått hyggligt många röster var då miljardären Ross Perot själv ville bli president. Ett tredje arbetarklassparti, eller liknande, har inte samma resurser. Men pengar går ju att ersätta med många människor om man lyckas organisera sig. Visst är det möjligt att en ny politisk kraft lyckas mobilisera de 50 procent av USA:s befolkning som inte röstar i presidentvalen. Men vi är inte i närheten av det än.
Vad är det bästa med USA?
 – Alla amerikaner har en fundamental känsla för sunt förnuft och är i grund och botten anständiga. När de får informationen kommer de att handla därefter. Problemet är kontrollen över informationen. När allmänheten fick veta vad som hände med de färgade i den amerikanska södern, när de såg och lärde sig vad som pågick stödde de den svarta rörelsen. Och när de färgade fick stöd i sin kampanj var regeringen tvingade att göra något. Det tog också många år innan allmänheten fick reda på vad som hände i Vietnam. Men när folk började se bakom regeringens och TV-kanalernas propagandakulisser, tog till sig demonstranternas eller krigsveteranernas budskap, då protesterade de och antikrigsrörelsen växte sig stor. Den anständigheten bådar gott inför framtiden eftersom historien visar att olika rörelser kan förändra samhället om de vill.
 – En annan sak som är väldigt bra med USA är att det blir mer icke-vitt. Det blir mer svarta, latinos och asiater. Landet blir mer mixat och det tror jag är sunt.

Zinns väg till förändring går alltså via direkta aktioner. Han praktiserar det själv trots snart 80 fyllda. För något år sedan blev han arresterad då han deltog i en protestockupation på en fabrik. Varför? Jo, företaget som ägde fabriken hade sparkat en anställd som försökt starta en fackklubb.
 – Strejker, bojkotter och annan civil olydnad är de medel som historiskt sett varit väldigt framgångsrika i USA för att få till en förändring. Den rasistiska segregationen i södern motverkades genom direkta aktioner, arbetarrörelsen kämpade sig till 8-timmars arbetsdag och bättre arbetsvillkor genom direkta aktioner. Och i antikrigsrörelsen var det pojkar som skulle gå ut i krig som vägrade infinna sig, vägrade att ta värvning. Återigen, direkta aktioner. De behövs för att förändra situationen i dagens USA. Jag vet att det är en stor sak att be om, men det behöver göras.
Exakt när denna revolt mot massfattigdom och utslagning kommer kan Zinn inte sia om, inte ens gissa.
 – Skulle människor i USA på 1950-talet gissat på en stor medborgarrättsrörelse? Nej, väldigt ofta vill folk att du ska spå i framtiden. Att du ska tala om vad som ska hända så att de då vet vad som ska göras. Men det enda som är säkert är att om du inte agerar kan man förutse att ingenting kommer hända.


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev