En EHM:s bekännelser
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/556]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.
Economic Hit Men (ekonomiska torpeder) lurar länder runtom i världen på biljoner dollar. De kanaliserar pengar från bland annat Världsbanken till ett fåtal stora företag. De använder sig av välfriserade ekonomiska rapporter, mutor, utpressning, sex och mord. Hämtat direkt från rättshaveristbloggen eller är det ett halvsjaskigt artikeluppslag för en Ding-Ding Värld? Nja, möt John Perkins, en livs levande ekonomisk torped.
Text: Fredrik Quistbergh
När amerikanen John Perkins, kort efter terrorattacken den 11 september 2001, besökte Ground Zero i New York insåg han att boken som funnits på näthinnan i tjugo års tid bara måste skrivas. Han kunde inte längre ta hänsyn till hotelser, mutor och löften om tystnad. I en TV-intervju för australiska ABC förklarar han uppvaknandet:
- Det amerikanska folket måste få reda på vad vi egentligen gör i världen. De flesta tror att vi hjälper, att vår utrikespolitik är idealistisk. Men det är den väldigt sällan. Vi förstår inte vilken skada vi gör. Men om folk får reda på vad vi faktiskt utsätter andra människor och länder för kommer det att ändras. Om många verkligen kräver en förändring, då kommer det också att hända.
Tre år senare släpptes boken ”Confessions of an Economic Hit Man” (En ekonomisk torpeds bekännelser). Boken gick snabbt upp på New York Times bästsäljarlista och har idag översatts till fjorton språk.
John Perkins jobb gick ut på att i bästa Gudfadernstil konstruera affärer mellan USA och andra länder. Han blev värvad genom en av USA:s hemligaste spionorganisationer, National Security Agency (NSA). Perkins första uppdrag var Indonesien och sedan följde jobb i bland annat Panama, Ecuador och Saudiarabien. Vad var det då han gjorde? Kort förklarat gällde det att ge länder, med tillgångar USA ville ha, erbjudanden de inte kunde motstå. Lura in dem i ett partnerskap där USA senare kunde kräva deras vänskap.
John Perkins jobbade för konsultfirman MAIN, med både företag och regeringar som kunder. Till länder som Indonesien eller Ecuador erbjöds satsningar på infrastruktur. Perkins producerade ekonomiska rapporter som med manipulerad statistik visade nödvändigheten av dessa satsningar. För att ha råd med investeringarna lånade länderna pengar, mycket pengar. De företag som fick byggkontrakten var amerikanska jättar som Halliburton eller Bechtel.
- De här företagen kommer sedan in i landet och bygger kraftstationer, motorvägar och hamnar, säger John Perkins i en intervju för radioprogrammet Democracy Now!.
- Satsningarna gynnar främst ett fåtal redan rika familjer i dessa länder. Den fattiga delen av befolkningen sitter fast med skulderna. Ta ett land som Ecuador. De måste använda en stor del av sin statsbudget bara för att betala av räntorna på dessa jättelån. Det klarar de givetvis inte så vi har dem i ett skruvstäd. När vi vill ha mer olja går vi till Ecuador och säger: Kan ni inte betala era skulder vill vi ha något annat istället. Ge upp delar av er regnskog till våra oljeföretag. Men det är lån vi konstruerat. Vi får tillbaka det mesta eftersom pengarna vi lånar ut går till amerikanska företag. Ecuador sitter fast med en stor skuld och en massa ränta att betala. På så sätt blir de våra slavar. Det är ett imperiebyggande, det går inte att kalla det för något annat. Med tanke på hur stort imperiet är idag har taktiken verkligen varit lyckosam.
1974 var Perkins med om att konstruera en stor affär mellan Saudiarabien och USA - där getter spelade en stor roll. När Perkins kom till landet och fick se att djuren skötte det mesta av sophanteringen – eftersom få i det rika oljelandet ville befatta sig med skräpet – öppnade sig fina affärsmöjligheter. Enligt Perkins gick den saudiska kungafamiljen med på att investera flera miljarder oljedollar i amerikanska värdepapper. USA:s finansdepartement använde räntepengarna till att hyra in amerikanska företag som byggde system för bland annat vatten- och sophantering. I gengäld skulle USA garantera att den saudiska kungafamiljen fick fortsätta vid makten. Perkins gjorde även andra tjänster för Saudiarabiens regenter. I boken beskrivs ingående hur han agerat hallick åt den saudiske ”Prince W.”.
Det mesta av jobbet som ekonomisk torped var dock fullständigt lagligt. Genom oheliga allianser mellan regeringar, företag och organisationer som USA:s statliga biståndsorgan USAID, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) kunde det mesta lösas utan krig eller annan våldsutövning. Bara vid vissa tillfällen - när taktiken misslyckats - behövde USA sända in ”schakalerna”, exempelvis CIA eller militären.
Perkins beskriver idag sin tid som torped som plågsam. Men pengar, och i viss mån makt, fick honom att fortsätta, men efter tio år blev pressen för stor och 1980 sa han upp sig. Året därpå dog två latinamerikanska presidenter, Ecuadors Jaime Roldós och Panamas Omar Torrijos, i mystiska flygolyckor. Perkins, som jobbat i bägge länderna och mött de båda presidenterna som fascinerat honom eftersom de satte sig upp mot USA, är fortfarande övertygad om att ”schakalerna” låg bakom deras död. Morden på presidenterna gjorde honom rädd men även beslutsam om att en dag försöka berätta det han varit med om.
Men, är detta verkligen sant?
Läser man John Perkins tidigare böcker, exempelvis ”The world is as you dream it” (Världen är som du drömmer den), blir det inte direkt lättare att tro på honom. Perkins själv förklarar det hela med sitt intresse för schamanism och ursprungsbefolkning. Innan tiden som torped jobbade han som volontär för Peace Corps och var placerad i Ecuadors djungel. Där lärde han sig språket och fick många vänner bland indianerna. De gav honom tillträde till en värld han fascinerats så mycket av att han skrivit flera böcker i ämnet schamanism.
Ytterligare kritik är att få, om ens någon, tidigare använt sig av termen Economic Hit Man. Perkins tydliggör att det är en smått ironisk titel man använde sig av internt. Men lika lite som CIA-agenter officiellt kallas för spioner, de har istället titlar av typen ”politisk attaché”, kallades han för ”Hit Man”. Perkins första titel på konsultfirman MAIN var ekonom, sedan blev han chefsekonom. Hans berättelse har i stora drag bekräftats av hans förra chef på MAIN, Einar Greve.
Andra kritiker hävdar att om nu detta Imperium Perkins skriver om vill lägga länder som Indonesien under sig använder det en märklig strategi. Indonesien har nämligen haft en fantastisk utveckling de senare åren. Barnadödligheten har minskat med nästan två tredjedelar på bara trettio år. Läs- och skrivkunnigheten har ökat med två tredjedelar och den förväntade livslängden ökat med nitton år under samma period. På det svarar John Perkins, som så många andra kritiker av de mäktigaste länderna och storföretagens politik, att det kunde vara bättre. Att, visst finns det lyckade exempel, men fortfarande dör 25 000 människor per dag på grund svält. Oljebolag pumpar godtyckligt ut toxiner i regnskogens floder och dödar människor, djur och kulturer. Bara under år 1995 gick den rikaste femtedelen av Jordens befolkning från att vara trettio gånger så rik som den fattigaste femtedelen – till sjuttiofyra gånger rikare.
Rapporten ”Confessions – or Fantasies – of an Economic Hit Man” (Bekännelser – eller fantasier – av en ekonomisk torped) från USA:s utrikesdepartement listar andra tveksamheter kring Perkins berättelse. Bland annat påpekar man att NSA, som Perkins hävdar var inblandade i värvningen av honom, inte är en ekonomisk organisation utan pysslar med kryptering och annan form av spionverksamhet. När The New York Times ställer frågan till John Perkins svarar han:
– Jag ljuger inte, varför skulle jag göra det? De som ljuger för oss är vår egen regering.
Tidskriften Latinamerika har, genom John Perkins agent, under flera månaders tid försökt att få till en intervju. Men Perkins har isolerat sig för att skriva en ny bok som planeras komma ut sommaren 2007. Efter flera påtryckningar svarade han dock kort på några av frågorna via e-post. Han skriver att länder som Panama och Ecuador, utan inblandning av ekonomiska torpeder som han själv, troligen haft en större medelklass idag. Klyftan mellan rik och fattig hade varit mindre. CAFTA är ett EHM-verktyg som hjälper USA och de andra G8-länderna, för resten av världen är det skadligt. Om han själv fick bli chef för Världsbanken skulle han avskriva alla skulder – utan krav på motprestation. Svaret på vilka händelser eller fenomen som ger honom hopp om en bättre värld vill han dock hålla för sig själv. Det är nämligen det hans nästa bok ska handla om, avslöjar John Perkins och gör istället en historisk betraktelse:
”För nittio år sedan kunde kvinnor inte rösta i USA. För femtio år sedan kunde svarta inte åka samma buss som vita i flera av våra delstater. Nelson Mandela satt nära tre årtionden i fängelse innan han blev Sydafrikas president och avskaffade apartheid. USA spenderade miljarder dollar för att störta det röda imperiet – men i slutändan var det en liten grupp fackliga ledare, manusförfattare och poeter som fick Sovjetunionen på fall. Och så vidare, och så vidare. Pessimism är självförgörande och fegt. Det vi behöver idag är mod.”
Fotnot: Mer om och av John Perkins hittar du på: www.johnperkins.org
Användarinloggning
Sök
quistbergh.se nyhetsbrev
© Fredrik Quistbergh |
Producerad av perrito.se |
|
|
[RSS]