Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Vem bevakar EU? | quistbergh.se

Vem bevakar EU?

En version av denna text har tidigare publicerats i: Dagens ETC 99-06-03. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/55]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Till svars, valextra, EU-special, valdueller och EU-utfrågningar. Veckorna innan parlamentsvalet fylls de svenska medierna av utspel eller debatter. Men hur står det till med journalisternas bevakning under årets övriga 51 veckor och tiden mellan EU-valen? ETC åkte till Bryssel och har träffat en som vet.

Text: Fredrik Quistbergh 


 Har du tid ikväll?
 - Tja, jag ska göra klart två texter och ett radioinslag till klockan sex.
 Det kanske blir väl tajt då?
 - Imorgon och på lördag ska jag ut på reportage, så det måste nog ske ikväll.
 Okej, säg tid och plats.
 - Kvart i sex vid Centralstationen, jag är rätt trött nu. Det vore skönt med ett
 brejk.
 Jonas Lindgren är Brysselkorrespondent för Tidningarnas Telegrambyrå och en av dem som har allra störst inflytande när det gäller bilden av Bryssel i svenska medier.
 Men han är inte ensam.
 1998 var 900 journalister ackrediterade till EU-institutionerna i Bryssel. Det finns bara en stad i världen som är tätare på journalister, nämligen Washington DC.

Trots denna digra journalistskara kommer de stora avslöjandena från annat håll. Det var exempelvis EU-revisorernas granskning som nyligen tvingade hela kommissionen att avgå. Bertholof Brännström, chefredaktör för facktidningen Journalisten, går på ledarplats till hård attack mot de svenska Brysseljournalisterna.
 "De journalister som på ort och ställe har att bevaka unionen, måste ta det granskande uppdraget på betydligt större allvar än man hittills visat. Själv kan jag inte påminna mig ett enda större avslöjande från de korrar svenska medier för dyra pengar placerat i Bryssel", skriver Brännström.
 – Det är lätt för honom att säga, han har ingen som helst koll på hur det går till här nere och under vilka förhållanden vi jobbar. Han gör sig själv skyldig till skitjournalistik när han anklagar andra utan att ta reda på basfakta, säger Jonas Lindgren.
 Den djupare granskningen får stryka på foten eftersom Jonas är ensam svensk från TT och pressmaterialet från kommissionen är gigantiskt.
 – Finland har två korrespondenter här, de blir tre i sommar. Danmark har två. Norge, som inte ens är med i EU, har en. Grekland har fem, italienska Ansa har sex. Det är klart att det blir stora luckor när man är själv och ska försöka göra samma sak.

Inte bara den politiska makten, i form av kommissionen som föreslår och verkställer besluten samt ministerrådet som fattar besluten, har på senare år flyttat till Bryssel. Även företagen, organisationerna och fackförbunden finns nu här med sina främsta krafter. 1997 hade 1 466 internationella organisationer sitt huvudkontor här, vilket utan konkurrens är flest i världen. Företag som Mitsibishu Bank, IBM, Toyota, Dow Chemical, Colgate-Palmolive, har alla sitt huvudkontor eller europeiska representation i Bryssel. Trots denna oerhörda maktkoncentration riktas medieljuset sällan på vad som händer i spelet om nya lagar eller förordningar. Jonas Lindgren tycker att mediernas dåliga bevakning är ett hot mot demokratin.
 – Man måste ställa sig frågan: Vad händer när de beslut som tas här inte kopplas till svenska förhållanden? För det görs verkligen inte idag. Vi journalister har inte lyckats bryta igenom och hitta ett forum för att ta hem frågorna och göra processen begriplig. För många journalister som bevakar EU-frågorna i Sverige är unionspolitiken någonting som hör hemma i EU-nämnden på fedagarna.

Jonas tar sin egen arbetsplats, Tidningarnas Telegrambyrå, som exempel. De har sju politiska reportrar som följer arbetet i Sveriges riksdag, men alltså bara en person i Bryssel.
 – Det är helt vansinnigt. Om du ska kunna följa besluten mer i detalj måste det till mer tid. Situationen idag är ohållbar.
Vad beror det på?
 – I TT:s fall är det brist på resurser. Men jag tror att man måste använda sina resurser på ett annorlunda sätt, och det gäller inte bara TT utan även andra medier. Det finns inte tillräckligt med intresse på redaktionerna för EU-materialet. Av många betraktas EU som tungt, tråkigt och att alla är korrupta. Men de viktiga besluten tas ju här, därför är det viktigt att förklara vad som händer.
 – Historier om EU-parlamentarikernas löner, fusk med reseersättningar, monstertjurar eller Franzéndomen sväljer redaktionerna direkt. Men när det gäller frågor som hur den nya konkurrenspolitiken inom EU kommer att se ut eller vem som utformar de nya reglerna för öppenhet är intresset väldigt svagt.
Vad skulle du göra om du hade mer tid?
 – Rent journalistiskt skulle jag kunna komma in i början av processen istället för som nu, när besluten redan är fattade. Idag avslutar man vid den sista presskonferensen. Vad som hände sedan, är en fråga som väldigt sällan ställs.

En trappa ner i en av EU-kommissionens största byggnader, Breydel 1, ligger presscentrat. Strax efter dagens presskonferens är det proppfullt av journalister. Tonvis av rapporter och pressmeddelanden från de olika EU-instutitionerna konkurrerar om ytan tillsammans med lunch- eller fikasugna journalister. Här hittar du material som "Tillväxt och sysselsättning i ett stabilitetsinriktat EMU", där det bland annat står att lönespridningen måste öka och arbetsgivaravgifterna sänkas. Dessa fakta för sedan många journalister okritiskt vidare i sina tidningar eller radio- och TV-program.
EU-kvarteren runt Point Schuman är också hårt bevakade och spontana besökare göre sig icke besvär. När ETC försökte hälsa på i EU-byråkraternas egen butik Econmat, där priserna är billigare och sortimentet större än i vanliga affärer, blev vi utskällda av presschefen Ella Nevalainen.
 – Det är klart att man inte går till någon butik utan att fråga om lov först. Om du sökt tillstånd för flera veckor sedan kunde det funnits en chans att du blivit insläppt, förklarade Nevalainen.

Den journalist som går mot strömmen får problem.
 – Visst blir du färgad av omgivningen, säger Jonas Lindgren.
 – Du tar till dig den speciella terminologin och ibland så genomsyrar det vad jag skriver. Men det behöver ju inte innebära att jag köper argumenten rakt av och blir en del av maskineriet.
 – Materialmässigt är det lätt att hålla sig flytande här genom att gå till pressrummet, hämta pressmeddelandena och sedan skriva av citaten. Men det är ju inte därför vi är här. Dock jobbar ju jag för en nyhetsbyrå och då är det svårt att välja bort grejer. Kommer det åtta olika nyheter på en dag från kommissionen är jag tvungen att skriva om dem. Därför blir det en hel del pressreleasejournalistik. Sedan finns det gott om kollegor som ägnar sig åt uppdragsjournalistik där de ena dagen jobbar för en organisation och andra dagen skriver för en tidning.
Vad tycker du om det?
 – Jag tycker att man får välja, antingen eller. De lever säkert ett rätt omväxlande och välmående liv men har inte gjort det nödvändiga valet.
Blir du ofta kontaktad av lobbyister?
 – Visst, det är otroligt många som ringer och frågar om man fått just deras fax, om man kommer på presskonferensen och när man inte gör det undrar de varför. De skamliga förslagen, typ hålla föreläsningar eller göra olika uppdrag, är dock rätt få.

Uppvaktning i form av julkort eller födelsedagsgratulationer är vardagsmat för Brysseljournalisterna. Men det tycker inte Jonas är speciellt stötande jämfört med det starka fäste lobbyisterna fått i den politiska beslutsprocessen.
 – Ska kommissionen utreda exempelvis vertikala restriktioner på telekommarknaden sitter det två tjänstemän som ska skriva förslaget till parlamentet. Av förklarliga skäl har de begränsade kunskaper i ämnet och då är det klart att de vänder sig till företagen. I Sverige har vi ju en annan modell med remissinstanser, men här finns inte det ledet vilket gör behovet av kritisk granskning ännu större.
 Förutom intensiv kontakt med politiker och tjänstemän försöker de starka lobbygrupperna driva sina frågor på annat sätt.
 – Nyligen var det en stor debatt om vad som får kallas choklad, hur mycket tillsatser och kakao sötsakerna ska innehålla. Hemma är det ingen stor fråga, men här gick folk man ur huse och politikerna hade en livlig debatt. Det är naturligtvis ingen slump, utan skickligt lobbyarbete som låg bakom den debatten.
Är det stora frågor som smyger igenom utan debatt?
 – Ja, det tycker jag. EU är ju som demokrati i stort, det kan inte bara bygga på de bekväma uppfattningarna. Vi behöver vända, vrida och ställa oss frågan: Varför och i vems intresse. Det görs ytterst sällan idag.

 Trots att Jonas kan bli avundsjuk på holländska reportrar som får följa en fråga hela vägen, från EU-nämnden till Bryssel, fortsätter han som nyhetsbyråjournalist.
 – Jag tycker det här är jättekul och intressant även om det inte låter så alla gånger. Trots allt är den politiska horisonten mycket bredare här än hemma och de viktiga besluten fattas här.
 På lång sikt ser han dock en stor fara i det ljumma intresset för EU-frågorna.
 – Kommer man hit som korrespondent, försöker göra sitt jobb och inte möts av ett större intresse från hemmaredaktionen finns det risk att journalisterna känner större sympati för EU-systemet än för medborgare och redaktionsfolk. Grejer som går in under myten om EU och Belgien sväljer redaktionerna snabbt. Men att skapa nya fack och förändra bilden är ingenting man gör som korrespondent, tyvärr.


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev