Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Att stoppa hat | quistbergh.se

Att stoppa hat

En version av denna text har tidigare publicerats i: Megafon 1/2004. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/48]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Karlskrona har på bara några år gått från att vara ett känt nazistfäste till att vara staden som lyckades få bort nazisterna. Megafon har träffat Maria Bendtsen från Manifestationsgruppen för att få reda på hur i all världen det gick till.

Text: Fredrik Quistbergh


Även om Maria Bendtsen fattar att dom faktiskt gjorde något stort i Karlskrona är det först nu efteråt hon verkligen fattar hur stort det är.
–    När jag träffar folk som länge varit engagerade i kampen mot rasism tycker de att vi gjort något fantastiskt, säger Maria Bendtsen.
–    Det blev aldrig några upplopp och vi fick bort nazisterna. Vi lyckades utan våld och det är ju bra. Men det förstod vi aldrig när vi höll på eftersom vi var så inne i det.

Att kämpa mot rasism och fördomar har inte varit något konstigt för Maria. Hennes farfar tvingades fly till Sverige från Danmark på grund av sitt motstånd mot nazisterna under andra världskriget. Kompisar har berättat för henne att hon under rubriken ”Folk jag hatar mest” i Mina Vänner-böckerna skrev ”Hitler” och ”Saddam”.
På högstadiet i Jonebergskolan i Simrishamn ville hon starta en antirasistgrupp. Det satte dock rektorn stopp för eftersom han tyckte att det inte fanns någon rasism på skolan.
Hösten 1999, sexton år gammal, flyttade hon till Karlskrona för att plugga fartygsenergi på Chapmanskolan. Drömmen var att så småningom bli sjökapten. Långt till familj och vänner innebar mycket fritid. Tid att satsa på något som kändes viktigt.
När Maria kom till Karlskrona var staden känd som en plats där många nazister verkade. Nationalsocialistisk Front (NSF) var mycket aktiva och deras ledare hette Anders Högström. Den 12 oktober mördades syndikalisten och antirasisten Björn Söderberg av ett gäng aktiva nazister. Minnesmanifestationer planerades över hela landet. Elevrådet på Chapmanskolan beslutade sig för att starta en grupp som skulle ordna manifestationer mot nazism, rasism och främlingsfientlighet den sista fredagen i varje månad klockan 12.00. Maria blev ordförande och gruppen fick namnet Manifestationsgruppen.

Den första marschen samlade cirka 1500 personer, mest elever från Chapmanskolan. I den andra och tredje var de dubbelt så många. Över 3000 personer slöt upp.
–    Butiksägarna stängde sina affärer, ställde sig utanför och sa: Gå med i tåget istället. PRO ringde upp oss och sa: Snälla, får vi gå med er för vi tycker det är jätteviktigt. Alla partierna i kommunstyrelsen gick med. Lärarna på skolan kom och vanligt folk kom. Ja, alla var med.
Att så många hängde på tror Maria delvis beror på att skolan bommade igen under tiden för manifestationerna. Andra förklaringar var att lokaltidningarna skrev mycket. Gruppen spred duktigt med flygblad om tid, plats och syfte med manifestationerna. Dessutom blev det aldrig något bråk.
–    Vi var absolut inte ute efter att kasta sten om det skulle komma en nazist. Det var så lugnt att nazisterna inte kunde slå tillbaka. Det närmaste dom kom oss var att de dök upp på manifestationerna, tog lite bilder och jag såg att de skrev vad vi sa. Nazisterna kunde inte gå på oss eftersom de visste att det skulle komma fram att det var de som startat bråket. Och de vill aldrig ha negativ publicitet.

Manifestationsgruppen ordnade också en folkfest mot rasism i Hoglands Park med musik och föreläsningar. Och de jobbade hårt för att manifestationerna inte skulle bli sega. Visst kunde de innehålla klassiker som tal, sång eller diktuppläsning. Men när marschen från skolan var avklarad och de var på plats vid torget var det hela över efter cirka tjugo minuter.
En annan förklaring är att de var en grupp som verkligen brann för sin sak.
–    När vi var på topp var jag i skolan från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen och i elevrådsrummet till åtta, nio på kvällen. Efter det var det oftast någon ur Manifestationsgruppen som sov över hemma hos mig eftersom jag bodde precis vid skolan. Vi umgicks dygnet runt. På rasterna ringde vi telefonsamtal och fixade grejer.
Hur ska man gå tillväga för att göra saker som man egentligen inte vågar?
–    Puh… jaaa… när vi hade den första manifestationen vågade jag inte stå på torget och tala. Jag var så jäkla rädd och tänkte att nazisterna skulle skjuta mig. Sedan blev vi starka när vi märkte att det gick framåt. Det gäller att verkligen stötta varandra ordentligt.

På vårterminen år 2000 hände ännu en grej som skulle få stor betydelse för att nazisterna senare i princip försvann helt från Karlskrona. NSF: s ledare och grundare, Anders Högström, hoppade av. Plötsligt blev det väldigt pinsamt att gå med i NSF eftersom inte ens grundaren trodde på idéerna längre. Men framgångarna förde också med sig problem. Maria fick ta emot många hot och obehagliga telefonsamtal. Gruppen fortsatte med manifestationerna i två års tid, men på slutet var det en per termin istället för varje månad.
Även om det stundtals varit jobbigt är Maria nöjd med människors engagemang och att Karlskrona numera är känt som staden som fick bort nazismen. Maria berättar om hur det gick till när NSF försökte komma in i kommunfullmäktige i valet 2002. NSF gick ut med att de skulle marschera inne i stan, en lördag då det var fullt med folk och mitt under valrörelsen. Dessutom gick rykten om att de kallat på förstärkning från Tyskland. Massor av svenska och tyska nazister skulle komma. Riktigt så många blev det dock inte. Men de var ändå totalt cirka sjuttio nazister, varav tjugo från Tyskland, som trampade gågatan fram mot lördagsstressade Karlskronabor.
–    Då hände något alldeles fantastiskt. Nazisterna brölade i en megafon men det verkade som att folk bestämt sig för att: Nej, de ska inte få komma fram. Så alla bara stannade och stod stilla. Nazisterna kom inte förbi. Tanter med rollatorer stod stilla och andra stod och lallade högt och vägrade lyssna. Nazisterna skrek att folk skulle flytta på sig och pekade ut mig, och en annan kille som också jobbat mycket mot nazism, som förrädare. De började till och med putta på folk. Men alla stod kvar. Efter ett tag vände nazisterna och gick upp mot torget. När de var uppe vid torget tog polisen in dem i piketbilar och körde iväg dem.

När Maria ser tillbaka är det en sak hon ångrar. Att hon inte hade mod att prata och debattera mer direkt med nazisterna.
–    Jag vet att många av killarna inte alls står för vad de säger. Visst finns det en kärntrupp som är övertygade om att förintelsen inte ägt rum och allt sånt. Men de mår ju inte bra i huvudet. Och alla runtomkring, särskilt de som är ute på stan och slåss, det är bara rädda killar som behöver en kram. De har inte fått någon uppmärksamhet, ingen kärlek och inga kompisar förrän de kom in i de här gängen. Där får de synas. De får till och med uppmärksamhet i tidningen när de misshandlat någon. Men jag hade aldrig vågat prata med dem då. Det är inte så lätt att som femton-, sexton-, sjutton- eller artonåring gå in och prata med en nazist. Det behövs vuxna människor som också tar sitt ansvar.

Idag pluggar Maria till sjuksköterska på högskolan i Karlskrona och jobbar som timanställd på ett behandlingshem i Simrishamn. Hon sjunger även i hårdrocksbandet Buszer. Hon funderar över nya sätt att engagera sig. För problemen finns fortfarande kvar på många platser i Sverige.
–    Klarade vi av det i Karlskrona så vet jag att de klarar av det i Helsingborg eller Ronneby. Men det svåraste är att hitta någon som vill göra det. Någon som vill avsätta all sin tid och kraft. Men jag tycker att skolan och de vuxna också har ett stort ansvar att ta tag i problemet och inte blunda för det. Det finns självklart ett problem. Men vad gör människorna runtomkring problemet förutom att säga att det är ett problem?

 Marias bästa manifestationstips:

Ge dig aldrig
Det gäller att vara ganska envis och kanske inte lyssna till dem som säger att: ”Du ska vara rädd om dig”. Man ska inte vara så naiv att man tar stora risker. Men det gäller att stå på sig.

Stötta varandra
Vi hade några som inte riktigt vågade säga vad de tyckte, på torget eller bland folk. Då stöttade vi dem ännu mera. Oftast vågade de till slut och insåg att det inte var så farligt.

Distans
Kanske var det lättare för mig eftersom jag inte kom från Karlskrona. Jag kände ingen och hade inte gått i samma skola som de farliga nazisterna. Jag visste inte hur farliga de var eller hur de såg ut. Det enda jag brydde mig om var att skiten skulle bort.

Inte för många i planeringen
Det gäller att inte vara en för stor grupp när man ska arrangera. Det hände att det blev väldiga bråk mellan oss tio. Det var många starka viljor som ville fram och förändra. Vissa tyckte det gick för sakta, andra att det gick för fort. Bäst gick det när vi var fyra stycken som bestämde och planerade.

Samarbeta
Vi hade stort stöd från elevrådet och skolstyrelsen. Vi hade även jättebra stöd från kommunalråden, exempelvis Björn Fries. Vi fick följa med honom på grejer och han framhöll oss mycket i medierna och sa: ”Ungdomarna i Karlskrona är duktiga”. Det var andra som gjorde att vi kom någonstans. Men det är klart, vi gjorde ju en hel del själva också.


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev