Året Milosevic föll

En version av denna text har tidigare publicerats i: Megafon 2/2002. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/24]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Det var en rad olika händelser som ledde fram till att Milosevic den 5 oktober 2000 störtades genom en icke-våldsrevolution. Här är ett urval.

Text: Fredrik Quistbergh


Januari: Vid det ortodoxa nyåret, den 13 januari, ställer OTPOR till med stort party i centrala Belgrad. Tiotusentals människor kommer för att rocka loss till kända band. Vid midnatt tystnar musiken och på en filmduk av lakansväv visas bilder på unga soldater som dött i Bosnien, Kroatien eller Kosovo. Efter filmen säger en representant från OTPOR: ”Vi har inget att fira. Gå hem och tänk efter vad vi ska göra för att ha något att fira vid nästa serbisk-ortodoxa nyår.”

Februari: Vid socialistpartiets årliga kongress den 17 februari blir Milosevic, utan egentlig konkurrens, återvald som partiordförande. Samtidigt håller OTPOR sin första kongress. De mest tongivande oppositionspolitikerna finns på plats samt ett fåtal journalister. OTPOR-aktivisten Ivan Marovic säger i ett tal: ”Vi har blivit den mest förföljda politiska gruppen i Serbien. De medger alltså att OTPOR blivit en kraft att räkna med. Idag finns OTPOR i över sjuttio städer i Serbien.”

Mars: OTPOR skaffar sig sitt första kontor, en trerummare i centrala Belgrad som lånas ut av föräldrarna till en aktivist.

Maj: Den 14 maj trappar Milosevic-regimen upp kriget mot OTPOR. I en tv-sänd presskonferens säger regeringsrepresentanten Goran Matic: ”Det är fel att kalla OTPOR ett politiskt parti eller en studentorganisation. OTPOR är en nyfascistisk organisation i stil med Röda Brigaderna [en italiensk vänsterradikal terroristorganisation som kidnappade och mördade politiska ledare]. Staten kommer att ta till alla resurser, såsom andra stater gör, när de ställs mot terrorism i den här omfattningen.”
På kvällen den 17 maj stormar polis och militär ett antal oberoende tidnings-, tv- och radiostationer. På så sätt tystnar de regeringskritiska rösterna helt. Detta gör många upprörda och tiotusentals människor samlas nästa dag för att protestera utanför parlamentet. B92 fortsätter dock att sända över Internet och stationen gör dessutom gemensam sak med OTPOR och sänder en timma tv per dag via satellit. Men protesterna fortsätter ända fram till klockan 22 nästa dag. Då kommer polis och militär och skingrar folkmassan med våld. Många blir misshandlade.

Juni: Under maj och juni fängslar och förhör polisen cirka 500 OTPOR-aktivister, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch. Antalet OTPOR-medlemmar uppskattas till 30–40 000.

Juli: Dusan Vukovic förstör de medaljer hans son fått för tapperhet i krig. Tapperheten blev sonens död. På trappan till militärhögkvarteret i staden Nis förklarar Vukovic sin handling för Radio B92: ”Min son var en soldat, men han ville inte ha krig. Han ville ha fred. Han var medlem i OTPOR och åkte till Kosovo för att bekämpa terrorismen. Men nu har regeringen förklarat att det är de unga i OTPOR som är terroristerna. Å dessa terroristers vägnar: Jag kan inte acceptera den här gåvan från Slobodan Milosevic, som inte ens bemödat sig med att besöka min sons grav.”
Den 27 juli gör Milosevic ett överraskande drag. Han ändrar valdatumet till den 24 september, tio månader tidigare än planerat. Slobo vet att oppositionen har svårt att enas och själv måste han visa omvärlden att han har folkets stöd.

September: Den 1 september lanseras en ny koalition mot Milosevic, DOS (Demokratiska oppositionen i Serbien). DOS består av 18 partier som lovar att stödja en gemensam presidentkandidat, Vojislav Kostunica. Kostunica inleder en valturné där han åker runt i städerna och pratar med folk samtidigt som Milosevic gömmer sig.
Mer än tio miljoner OTPOR-nävar har blivit uppklistrade eller sprayade på offentliga platser. Antalet OTPOR-aktivister uppskattas till 70 000, fördelade på ett 120-tal olika avdelningar över hela landet.
Efter valet den 24 september förklaras DOS och Kostunica som segrare med över 52 procent av rösterna. Men Milosevic vill inte erkänna valresultatet och beslutar att röstningen ska göras om. DOS och Kostunica säger att ingen ny valomgång behövs
och uppmanar till generalstrejk. De får stöd av arbetarna vid Kolubara-gruvan, söder om Belgrad. Flera börjar strejka, taxichaufförer, bussförare, poliser med flera. Aktionen mot Milosevic trappas långsamt
upp. Det är inte fråga om någon endagsrevolution – utan tio dagar med ett ökande tryck av civil olydnad.

Oktober: Den 5 oktober stormas parlamentet och Milosevic avsätts. Inne i parlamentsbyggnaden hittar man tusentals röstsedlar som i förväg markerats till förmån för Milosevic. OTPOR-aktivisten Srdja Popovic kommenterar stormningen på följande sätt:
”Ett par krossade fönsterrutor och en brand i parlamentet är ju ingenting jämfört med det som hänt tidigare. Det som Milosevic och andra Balkanländer gjort, eller USA med sina bomber så var det här rena barnleken.”
Den 6 oktober erkänner sig Slobodan Milosevic besegrad av Vojislav Kostunica.
Vojislav Kostunica förklaras som Jugoslaviens president den 7 oktober.

November: OTPOR tilldelas MTVs ”Free your mind award”. För andra gången går priset till Serbien eftersom radiostationen B92 kammade hem utmärkelsen 1998. Milja Jovanovic var en av de aktivister som tog emot priset på MTV-galan i Stockholm.
– Från början ville jag inte åka eftersom MTV inte direkt är min favoritkanal, säger hon.
– Jag älskar techno och det spelas inte speciellt mycket där.

 

OTPOR och pengarna
För att finansiera sin verksamhet fick OTPOR pengar från bland annat USA. 1999 satsade USA 100 miljoner kronor på ”demokratiarbete” i Serbien och år 2000 var siffran cirka 310 miljoner kronor. Pengarna gick bland annat till 5000 sprayburkar, miljontals affischer och klistermärken, ett seminarium om fredligt motstånd samt utbildning av valobservatörer. När Milosevic-regimen fick nys om pengarna tryckte de upp affischer med en nazisoldat som höll en flagga i handen. Men istället för svastikan var det en OTPOR-näve samt texten ”Madeleine Jugend” (vilket syftade på USAs dåvarande utrikesminister Madeleine Albright). En annan affisch var grön och föreställde en ung person i OTPOR-T-shirt som håller en massa dollarsedlar och texten löd: ”Vi är förrädarna”.
– Det viktigaste när det handlar om politik är att det inte finns kärlek eller hat, det finns bara intressen, säger Milja Jovanovic.
– 1999 hade USA intresse av att bomba oss och år 2000 hade de intresse av att hjälpa OTPOR. Jag kan älska och hata dem så mycket jag vill men i slutändan handlar det om att har man gemensamma intressen är det bäst att dra nytta av det. Varför säga nej till något som kunde vara till otrolig hjälp?
Vad känner du mot USA idag? Tacksamhet?
– Jag känner ingenting. Jag är förvånad över att de så tidigt uppfattade vad vi ville och att de trodde på oss. Jag skulle aldrig säga: Tack USA! För jag tycker egentligen inte att de gjorde något viktigt. De bistod med en del pengar men vi gjorde ju allt jobb. De förlorade ingenting på det hela, det är ju ett rikt land. Det finns de som är kritiska till att vi tog emot pengarna, men vi gjorde det för ett bättre Serbien. Våra politiker har inte lärt sig spelet. Det går inte att kämpa genom att säga fuck off till USA. Så enkelt är det inte.

 

 

En liten historia om näven
Den knutna näven gav inte bara de utländska bidragsgivarna skrämselhicka. När OTPOR började växa förbjöd Milosevic-regimen symbolen eftersom den tillhörde en ”terroristorganisation”. Allt där näven var tryckt, exempelvis tändsticksaskar, beslagtogs av polisen när tillfälle gavs. Ungdomar som gick klädda i OTPOR T-shirt fick vara beredda på att bli arresterade. Detta gjorde symbolen om möjligt ännu mer populär. En dag hörde fans från det största fotbollslaget, Röda Stjärnan, av sig och undrade om de inte kunde få lite T-shirts. Men de gillade inte färgen, de ville ha tröjorna i deras röd/vita färg. OTPOR gjorde ett undantag och tryckte upp 500 T-shirts, enbart för Röda Stjärnan-fansen, med en röd näve på vit bakgrund och texten ”Vi är starka” eftersom det var en av fansens läktarramsor. Efter någon dag fick de dussintals samtal från Röda Stjärnan-fans som ville ha mer än T-shirts. De ville ha flaggor som de kunde vifta med på matcherna. Då fotbollsmatcherna sändes i den statskontrollerade televisionen insåg OTPOR att det kunde bli lysande reklam och tillverkade snabbt en stor och ett femtiotal mindre flaggor. När de användes på matcherna försökte polisen ta sig in bland fansen för att beslagta flaggorna. Men fansen vägrade, de försvarade flaggorna med sina liv. På så sätt spreds symbolen och blev till ett slags virus makten inte kunde stoppa.

 

Källor: New York Times, tv-dokumentären “Hur man störtar en diktator”, Kjell Magnussons ”Nittio dagar som skakade Serbien”, Radio B92, www.otpor.net, Free Serbia, Mother Jones, Radio Netherlands, Lingua Franca och abcnews.com


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev