Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Fredsmöte utmanade vapenmässa | quistbergh.se

Fredsmöte utmanade vapenmässa

En version av denna text har tidigare publicerats i: PAX 2/2009. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/1507]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

I mitten av februari gick en av världens största flygvapenmässor av stapeln i Bangalore, Indien. Samtidigt arrangerades en nedrustningskonferens i protest mot vapenindustrins stormöte. Pax var på plats vid bägge evenemangen. Det här är en berättelse om skilda världar, stridsflygplan, råttor och hur en kanin kan mäta sig med arabiska fullblodshästar.

Text: Fredrik Quistbergh


I. Ett historiskt ögonblick

Framme på podiet sitter Binalakshmi "Bina" Nepram, generalsekreterare för CAFI, Control Arms Foundation of India. Hon greppar mikrofonen.

– Detta är ett historiskt ögonblick mina vänner, säger Bina och spänner ögonen i åhörarna.

– De som säger att vapen kan säkra ett land lever i en illusion. Varför fortsätter regeringen sin upprustningshysteri samtidigt som vårt folk i gränsområdena dör av svält och malaria? Jo, därför att dessa människor inte lever i storstäderna och är synliga på samma sätt. Men imorgon, mina fredsvänner, ska vi göra deras röster hörda. Vi ska protestera mot vapenindustrin. Vårt budskap till vapenmässan är: Sluta upp med er verksamhet! Åk hem!

Bina struntar i mikrofonen, ställer sig upp, sträcker högernäven i luften och börjar ropa ut ramsan:

"Go back, go back

Arms company go back"

Det hundratalet åhörarna stämmer upp i ramsan. Några ställer sig upp, andra sitter kvar. Vi befinner oss i Ambedkar Hall på Indian Social Institute i Bangalore. Den första av tre dagar för konferensen "Warfare or Welfare? Disarmament for Peace, Human Security & Development in 21st Century India" är just avslutad. Deltagarna tar sig från föreläsningssalen ut till gräsmattan på institutets innergård. Ett enmansteam från Sveriges Television filmar.

Förutom alla indiska fredsaktivister deltar även fyra svenskar på konferensen: Anna Ek och Linda Åkerström från Svenska freds samt Frida Sjöstrand och Martin Smedjeback från nätverket Ofog. Linda berättar om hur de några dagar tidigare försökte besöka Saab:s informationsträff inför Aero India – världens största flygvapenmässa – på lyxhotellet Oberoi inne i centrala Bangalore. Men eftersom ingen av dem hade någon inbjudan fick de heller inte komma in. Då de ändå ville ha svar på sina frågor väntade de utanför konferenssalen. Under väntetiden tog de varsin kaffe – till en kostnad av 900 rupies (cirka 140 kronor). Väl tillbaka på Indian Social Institute, där alla fyra sover, kostar en middag 100 rupies (cirka 15 kronor). Disk och städning får de ta hand om själva. Till hjälp har de en råtta som sitter och mumsar på de matrester gästerna skrapar ner i skräphinken. Men trots dessa skilda förutsättningar ler aktivisterna lugnt och beslutsamt in i TV-kameran.

Efter samlingen på gräsmattan störtar Bina till sitt rum för att planera morgondagens aktioner. Hon plockar med banderoller, posters, presskit samt små skålar och dukar som ska bli presenter till föredragshållarna under konferensens sista dag. Bina hoppas att de ska kunna demonstrera utanför mässan nästa dag utan att bli bortkörda.

– Vår rörelse kommer att växa, säger hon.

– Men nedrustningsfrågan är väldigt kontroversiell i Indien. Vi måste bygga långsamt underifrån. I dag nådde vi 130 människor. Jag såg glöden i många unga människors ögon. De lärde sig något nytt och den kunskapen kommer att spridas.

 

 

 

II. Protester på Gandhis gata

Klockan är 10.23 onsdagen den elfte februari och ett hundratal människor har samlats utanför parken på Mahatma Gandhi Road i hjärtat av Bangalore. Inne i parken står en staty av den indiske frihetskämpen. Demonstranterna ropar slagord:

"Det här är landet där Gandhi föddes

Det här är landet där Buddha föddes

Det här är landet som börjat köpa vapen

Vi vill inte ha något våld i vårt land

Döda inte oskyldiga människor"

Faktum är att 2006 satsade Indien 3,5 miljarder dollar på vapen. Det är näst mest av alla fattiga länder i världen. Samtidigt lever 80 procent av Indiens befolkning på mindre än två dollar per dag. Den indiska regeringen spenderar åtta gånger mer på militären än på exempelvis vatten och sanitet. Varje år dör 450 000 indier i diarré, mer än någon annanstans i världen.

Fler demonstranter strömmar till. De hänger upp banderoller och skriver plakat. Nu är de närmare tvåhundra. Någon börjar montera upp högtalare och slagorden blandas med musik. En av demonstranterna är Usaharari Kumar från FEDINA (se faktaruta).

– Problemet är att vi har en massa hemlösa samtidigt som det satsas enorma summor på vapen.

Vad tycker du om att svenska företag som Saab deltar på mässan?

– De borde inte vara här. Varför vill de sälja flygvapen till oss som är så fattiga? De bara förstör, de hjälper absolut inte till. De arbetstillfällen som skapas i Indien och Sverige är för överklassen – de redan rika. De fattiga kommer inte att tjäna på det.

En annan av demonstranterna är Anna Ek, Svenska freds ordförande.

– Vapenmarknaden är globaliserad och anordnar olika mässor för att sälja sina produkter, säger hon.

– Men fredsrörelsen är också global. Vi är här för att visa vårt stöd och jobba tillsammans – precis som vapenindustrin gör.

Klockan 12.05 startar en mimshow. Alla demonstranter sätter sig ner på gatan, är tysta och tittar. Ett par poliser står upp och sneglar skeptiskt på föreställningen. Precis när mimarna är klara börjar Bina dela ut vita kritor och uppmana folk att samla sig i grupper om tolv personer. Hon greppar mikrofonen och tecknar åt alla att lämna plats på gatan. Det är dags för en symbolisk "die-in"-aktion för att uppmärksamma det faktum att tolv indier varje dag faller offer för vapen. Tolv demonstranter faller ihop på gatan. Bina greppar mikrofonen i ena handen och ritar runt kropparna med den andra.

– Det här är ett meddelande till vår regering och till FN, ropar hon.

– Det är en protest mot de internationella vapenföretagen som förstör vårt land.

Klockan 12.40 slutar "die-in"-aktionen. Demonstranterna lämnar Mahatma Gandhi road för att äta en bit och sedan ta sig till flygvapenmässan. Men silhuetterna i krita är kvar.

 

 

 

III. Århundradets flygvapenaffär

Samtidigt som demonstranterna samlas vid Mahatma Gandhi road invigs den sjunde upplagan av Aero India på flygvapenbasen Yelahanka en bit utanför Bangalores stadskärna. 592 utställare från 25 olika länder samsas om att visa upp sina produkter på 40 000 mässkvadratmeter inomhus samt 4 000 kvadratmeter utomhus. Försvarsministrar från åtta länder närvarar, liksom ett fyrtiotal landdelegationer med höga beslutsfattare. Framsidan av A-hallen täcks av en trettio meter bred och fem meter hög reklamvepa för JAS Gripen – The Independent Choice. Väl inne har Saab, mittemellan Ryssland och Israel, på 180 kvadratmeter byggt upp sin paviljong med biograf och Gripen-miniatyrer. I det inre rummet, dit bara speciella gäster får tillträde, finns bar, flygsimulator och sammanträdesrum. Gripen är nämligen ett av sex plan som är med och tävlar om den största flygvapenaffären sedan kalla krigets slut. Indien ska köpa 126 stridsflygplan och affären värderas till 100 miljarder kronor. VD:n för Gripen International, Johan Lehander, har redan hunnit skaka hand med ett hundratal människor under mässans första dag. För honom gäller det att övertyga företrädare från främst Indiens flygvapen och regering att Jas Gripen är det bästa alternativet.

– Vår största konkurrent är de amerikanska planen F16 och F/A-18, säger han.

– Därför marknadsför vi oss som det oberoende alternativet. Indien får ett fantastiskt stridsflygplan utan det politiska tryck som USA kan stå för.

När det gäller antalet jobb som skapas om Saab tar hem jätteordern menar Johan Lehander att de flesta av dem hamnar i Indien. Produktion ska sättas upp i Indien och de flesta plan ska byggas här, vilket är ett av kraven.

– Men affären är ändå av stor betydelse för Sverige, säger Johan Lehander.

– Indien växer enormt och det händer otroligt mycket på kort tid. Om 20 år kommer Indien att vara världsledande inom många av de områden som vi är intresserade av. En Gripenaffär är en allians för 40 år framåt och det är ett viktigt samarbete för Sverige. Men vi klarar inte detta ensamma. Vi behöver hjälp från den svenska regeringen. Folk från Utrikes- och försvarsdepartementet är också här. Deras hjälp är ovärderlig.

Generalmajor Bo Waldemarsson från försvarsdepartementet, som svalkar sig med bubbelvatten i Saab-baren, håller med.

– Svenska staten och regeringen stöttar Saab, säger Bo Waldemarsson.

– Vi ska ha Gripenflygplanet som ryggrad i vårt försvar de närmaste trettio till fyrtio åren. Under de åren måste vi uppgradera och modifiera flygplanet för att det ska kunna hänga med i utvecklingen. Hittar vi en betydelsefull internationell partner såsom Indien kan vi dela på kostnaderna och få högre effekt till ett lägre pris.

Vad gör du under dessa dagar?

– De här mässorna är tämligen lika. Företag är här och visar upp sina produkter. Det kanske inte är så mycket vad som visas i montrarna som är det intressanta utan det viktiga är nätverkandet och alla kontakter som tas på olika sätt i konferensrum och liknande. Man träffar olika representanter för myndigheter, andra samarbetspartners och diskuterar. Det är ett bra sätt att på kort tid träffa väldigt många som har samma intresse.

 

 

 

IV. Demokratins ansikten

Vid tretiden på onsdagseftermiddagen anländer fredsaktivisterna till flygvapenbasen Yelahanka. Deras plan är att stå utanför grindarna, visa upp sina plakat och ropa slagord när mässdeltagarna kommer ut från området. Gripen-VD:n Johan Lehander vet att Svenska freds är med på någon slags konferens. Men han känner inte till protesterna som pågår.

– Det är väl ett bra tecken på en fungerande demokrati att folk får demonstrera och säga sin mening. Det tycker jag att man ska respektera.

De protesterar mot att ni vill sälja flygvapen till Indien och vill att ni lämnar landet.

– Det är ju inte vi som bestämmer vilka vi får sälja till utan det styrs av Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Dessutom tycker jag det är lite gammalt kolonialt västerländskt tänkande att vi skulle vara bättre lämpade att bestämma över andra länders försvarsindustri.

Men de allra flesta av demonstranterna är indier.

– Indien är världens största demokrati och kapabla att fatta sina egna beslut. De är väl medvetna om sina egna problem.

Utanför mässans grindar hinner demonstranterna knappt få upp sina plakat innan polisen är på plats. Alla som fortsätter protestera ska genast arresteras. Några aktivister kläms in på bussar och andra föser poliserna framför sig in mot staden. Tre poliser går bakom Binalakshmi "Bina" Nepram som dock fortsätter argumentera.

– Våra röster hörs inte i försvarsdebatten och de får inte höras här heller. Skäms de som bestämmer över sitt eget folk?

Enligt gällande tidtabell förväntas Indien bestämma sig för vem som ska få leverera århundradets flygvapenaffär under år 2010.

 

 

 

V. Kaninen och de arabiska fullbloden


Klockan 10.16 hälsar Bina alla välkomna till nedrustningskonferensens sista dag. Avslutningen sker på Christ college, Hosur Road i centrala Bangalore. Ett tjugotal takfläktar håller rummet svalt. Stämningen är uppsluppen och tidningsklipp med bilder från gårdagens demonstrationer cirkulerar bland deltagarna. Mitt i rummet sitter en banderoll med texten:

"Sweden

Do not export poverty

Stop arming south asia"

– I går sa polisen till oss: De internationella gästerna är här för att ge Indien pengar, säger Binalakshmi Nepram.

– De bad oss att inte ge Indien dåligt rykte med våra protester. Men de är felinformerade. Det är vi som köper och blir utnyttjade. Det är de rika länderna som tjänar på vår upprustning och de vill göda konflikten mellan Indien och Pakistan. Vi älskar det här landet och vi vill göra det säkrare. Vi har gjort skillnad och kommer att fortsätta göra skillnad.

Deltagarna applåderar instämmande men det blir snabbt tyst då dagens hedersgäst äntrar aulan. L. C. Jain, tidigare indisk ambassadör och legendarisk människorättsaktivist, tar god tid på sig. Han börjar berätta en historia som han lånat från den tanzaniske presidenten och frihetskämpen Julius Nyerere. Det var ett lopp för arabiska fullblodshästar men plötsligt kom det en kanin som ville vara med och tävla. Självklart skulle kaninen inte ha skuggan av en chans mot de ståtliga springarna. Kaninen fick frågan: Varför vill du vara med i loppet? Kaninen svarade: Jag vet att jag inte kan vinna men jag måste ändå försöka.

– Vi pratar om vapenkontroll men vapnen kan inte ta kontroll över oss – det är vi som måste ta kontroll över dem. Vi kanske inte är kaninen i sagan. Men vi måste ta fajten, vi måste kämpa. Control these arms, säger L. C. Jain och sträcker upp sina armar i luften.

 

 

 

 

Enkät: Sex röster från Mässan/Konferensen

Pax ställde följande frågor till några personer med lite olika bakgrund på vapenmässan/nedrustningskonferensen:

Vad har varit bäst? Har du något speciellt minne? Hur ska vi få fred på jorden?


Namn: Mita Dutta.


Gör: Programkoordinatör för FEDINA.

– Att vi enats mot vapenföretagen och vår regering. Vi vill inte ha fler vapen utan mer mat.

– När vi protesterade på MG Road. I början var alla lite rädda. Men vi visste att vi var ickevåldsliga och inte gjorde någon illa. När vi startade mimshowen började polisen fråga. De var skeptiska i början men på slutet sa de att de stöttade oss.

– I dag blir fattiga människor rånade på sina rättigheter. Utan att utrota fattigdomen kan vi aldrig få världsfred.


 


Namn: Jacob Klein.


Gör: Direktör på det israeliska vapenföretaget Rafael.

– Det finns ett stort utbud av olika produkter. Vi kom hit med en hel del nya produkter inom flyg- och rymdvapensektorn. Det är mest missiler och sattelitsystem.

– Alla kunder vi velat möta har besökt oss. Vi har också mött många på mellannivå bland beslutsfattarna och kanske är det de som ansvarar för framtida ordrar?

– Vi måste jobba hårt för freden men för att jobba hårt för freden måste du vara väldigt stark. Annars kommer den andra sidan att slå dig. Det är en väldigt intressant fråga och ingenting jag vill berätta om i media. Det är för privat.


 


Namn: Frida Sjöstrand.


Gör: Student och aktiv i nätverket Ofog.

– Att demonstrera tillsammans och att så många kvinnor är engagerade.

– Polisen drev oss hela vägen in till staden när vi protesterade ute vid mässan. De sa att de skämdes inför sina internationella gäster. Men vi är ju fyra svenskar och också internationella gäster. Sverige är inte bara här i egenskap av vapenförsäljare.

– Ja, hur ska vi få fred på jorden när människor tycker det är okej att tjäna pengar på andras misär? Jag vet inte. Men denna konferens ger hopp. Större samarbete över nationsgränserna är viktigt. Att Sverige exporterar fred och mänskliga rättigheter är djupt rotat hos människor. Men det är fel. Vi exporterar vapen till länder som befinner sig i krig.


 


Namn: Olivier Vaillant.


Gör: Affärsutvecklare på det europeiska vapenföretaget EuroTorp.

– Alla möten med flygvapenchefer, helikoptertillverkare och systemintegrerare.

– Inget speciellt … det skulle i så fall vara mötet med indiska försvarsministeriet om ordern på helikoptrar till flottan. Vi hoppas kunna sälja torpeden till dem.

– Det här är ett vapen för att döda (Olivier pekar på attrappen av EuroTorp som dominerar montern). Det är väldigt, väldigt kraftfullt – nästan som ett kärnvapen. Det enda skälet att ha ett sådant vapen är att hindra din motståndare från att attackera dig. Den här torpeden är ett sätt att säkra fred på jorden. Det kan låta som en paradox. Men vi bidrar till freden genom att hindra fiendens attacker.


 


Namn: Elizabeth Inti.


Gör: Nedrustningskoordinatör på CAFI.

– Det har varit fantastiskt att träffa andra som kämpar för samma sak.

– Hela onsdagen, när polisen kom och käftade med oss och vi blev ivägfösta. En poliskvinna drog en annan kvinna i tröjan och sa: Är du nöjd nu?

– Om du har fred inom dig kan du sprida det till andra människor. Du får inte låta kaoset ta över – utan du måste sluta fred med dig själv först. Det börjar där.


 


Namn: Jeff "Jaws" White.


Gör: Programchef på det amerikanska vapenföretaget Raytheon.

– Att möta rätt människor, se dem i ansiktet och ha öppna och raka samtal med dem. Att lära känna deras behov och se hur vi kan uppfylla dem. Du får möta alla generaler, amiraler, piloter och underhållsarbetare.

– Indierna är väldigt snälla, glada och har en väldig byråkrati inom försvaret. Tiden till beslut är oftast lång. Men de är glada hela tiden, det är härligt.

– Om jag hade svaret på den frågan skulle jag sälja det till någon och bli en rik man. Jag vet inte hur vi skulle göra det. Vi amerikaner kommer hyfsat överens med Kanada och Mexiko. Många europeiska länder kommer överens med varand-ra. Men vissa grannar kan inte komma överens. De måste lära sig det utan att spränga varandra i luften.

 


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev