Teatertips: Baghdad burning
Har du vägarna förbi Södra teatern i Stockholm nu på onsdag är det urpremiär av teaterdokumentären: BAGHDAD BURNING – Girl Blog from Iraq
Föreställningen presenteras på följande sätt: 17 augusti 2003 skrev den då 24-åriga Riverbend ”So this is the beginning for me, I guess…” vilket var hennes första inlägg på riverbendblog.blogspot.com. Från och med då började hon rapportera om sina personliga upplevelser i Bagdad. Hennes skarpa, humoristiska och välskrivna bloggposter ger oss en unik inblick i hur det är att försöka leva under en brinnande ockupation. Den ocensurerade teaterdokumentären Baghdad Burning – Girl blog from Iraq bygger främst på hennes bloggande under de två första åren av ockupationen. Riverbends svidande ögonvittnesskildringar om vardagslivet i en krigszon varvas med journaliska reportage och dokumentära inslag.
Se trailer här.
Innan premiärföreställningen är jag med och modererar ett samtal under rubriken:
Baghdad burning - burning security
Olika perspektiv om Irak
Det hela håller på mellan 16.30-18.00 på Södra Bar och i samtalspanelen återfinns Eva Zillén från organisationen Kvinna till Kvinna samt Joel Ahlberg från Folke Bernadotte akademin. Dessutom: Specialinbjudna gäster.
Mer information om föreställningen, turnéschema och annat hittar du här.
Användarinloggning
Sök
quistbergh.se nyhetsbrev
© Fredrik Quistbergh |
Producerad av perrito.se |
|
|
[RSS]
Frågan är hur Riverbend mår och var hon befinner sig nu. Det sista, eller låta oss hoppas senaste, inlägget var för snart ett år sedan. Som flykting i Syrien avslutade hon med orden:
VI BOR i ett hyreshus som två andra irakier hyr. Familjen i våningen ovanför är kristna från norra Irak som jagades ut ur sin by av Peshmerga, och familjen på vårt våningsplan är kurder som förlorade sitt hem i Bagdad till milisen och nu väntar på immigration till Sverige eller Schweiz eller någon liknande europeisk tillflyktsort.
Första kvällen vi kom hit, utmattade med resväskorna i släptåg och med en moral som fått sina törnar, skickade den kurdiska familjen över sin representant - en 9-årig pojke som saknade sina två framtänder och med en vissen kaka i handen: "Vi är Abu Mohammeds hus - intill ert - mamma hälsar att om ni behöver någonting är det bara att fråga. Det här är vårt nummer. Abu Dalias familj bor på övervåningen, det här är deras nummer. Vi är också irakier... Välkommna till huset."
Jag grät den natten för första gången på mycket länge, så långt hemifrån.
Jag kände gemenskapen som bestulits ifrån oss i mars 2003.
VI ÄR ALLA IRAKIER. I SYRIEN
gandhitoday.org/index.php?id=344
Det är läsning för inte minst Migrationsverk
och ansvariga för svensk asylpolitik.
med vänliga hälsningar,
Jan Viklund,
Gandhi Today.org
(fler översatta artiklar av Riverbend på hemsidan)